I veckan beslutade Svenska PEN att delta på Bokmässan. Debatten för eller mot bojkott har rört upp passionerade stormar. Hur ska man förhålla sig till antidemokratiska rasister? Alla verkar ha ha en åsikt.

Om några veckor öppnar en annan mässa, den politiska i Almedalen. Där är situationen mer allvarlig. Nordiska motståndsrörelsen NMR ska under de tre sista dagarna ha en egen monter. Men på ledarsidorna råder nersläckt tystnad. Ingen verkar ha en åsikt.

I båda fallen har arrangörerna spridit osäkerhet, inte bara om reglerna utan också om sina egna roller. Kommentarerna från Almedalen var i början genant svajiga. De lyckades sedan förvandla hela problemet till ett avpolitiserat ordningsärende, trots att det handlar om svåra och grundläggande värderingsfrågor om toleransens gränser.

NMR är en våldsrörelse. De propagerar för att avrätta statsministern och andra i regeringen. Hälften av deras aktiva medlemmar har enligt Expo fällts för våldsbrott. Några av dem står nu åtalade för två allvarliga terrorattacker i Göteborg, mot en facklig organisation och ett asylboende. Avsikten var att skrämma, skada och döda. De har inte bara åsikter, de omvandlar dem i handling, i politiskt våld.

Nu ska de ha en monter mellan ICA och Amnesty.

Finns det någon enda deltagande organisation, förutom Feministiskt initiativ, som ens haft egna diskussioner om att demonstrativt vända Almedalen ryggen — facket, människorättsförsvarare, kyrkan, någon?

Jag tänker delta på Bokmässan. I fallet med Fria tider har jag kommit till slutsatsen att den repressiva toleransen är ett starkare vapen än utestängning. Men NMR är något annat. De som väljer det politiska våldet har överskridit en avgörande gräns. Almedalsveckan behöver en bojkottrörelse.

Alla diskussioner om Bokmässan hedrar det litterära Sverige. De har avslöjat en vilja till moraliskt ansvar. På samma vis är tystnaden om Almedalen en vanheder för den politiska klassen.

Per Wirtén