Skamstraffet

I den självbiografiska ”Regnet luktar inte här” berättar Duraid al-Khamisi om sin uppväxt i Husby. Under några år befann han sig i den farliga zonen. Han rökte på, slogs och hängde med andra i samma läge. Det kunde ha gått illa.

Men hans bok är också en uppgörelse med de större sammanhangen, med ett svårt orättvist samhälle. Han beskriver i ett avsnitt hur det rasistiska våldet i förorten tar sig uttryck i maktmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. ”Resten tar polisen hand om: visiteringar, ’slumpartade’ utfrågningar, bilkontroller, kränkningar och slag.”

Jag har länge undrat över berättelserna om polisens kroppsvisiteringar och andra kontroller; de som i internationell debatt kallas Stop and search. Duraid al-Khamisis erfarenheter verkar delas av tusentals, företrädesvis män, som förenas av att de har mörk hudfärg, klär sig på visst sätt och rör sig på stigmatiserade platser i förorterna. Jag bestämde mig för att försöka ta reda på hur det egentligen förhåller sig.

Inledningsvis hade jag uppfattningen att det saknas kunskap om Stop and search i Sverige, och att det är ett avgörande dilemma. Men jag insåg så småningom mitt misstag. De som växt upp i ”orten” vet mycket. Jag stötte i stället på en igentäppt kunskapsmur som reglerar ett segregerat vetande.

Under kritikstormen mot REVA-projektet, när Jonas Hassen Khemiri vittnade om egna erfarenheter av rasprofilerade polistrakasserier, uppstod en kortlivad debatt. Sedan blev det tyst igen.

I andra länder är däremot Stop and search en laddad politisk fråga. I Storbritannien har premiärminister Theresa May, som aldrig tvekat inför auktoritär politik, initierat upprepade undersökningar av hur olika polisdistrikt trots skarpa direktiv fortsätter att missbruka reglerna. Enligt Guardian har hon till och med övervägt ett totalt förbud. I New York blev Bill de Blasio vald till borgmästare 2013 på löftet om ett sådant slut. Trycket från stadens invånare var starkt. De hade fått nog av rasprofilerad Stop and search.

I Malmö träffar jag kriminologen Leandro Schclarek Mulinari som nu på uppdrag av Civil Rights Defenders arbetar med den första ordentliga rapporten om Stop and search i Sverige. Han har gjort intervjuer med ett femtiotal utsatta och en handfull poliser. Flera informanter berättar hur de kontrolleras regelbundet, i ett par fall har de stoppats tre eller fyra gånger samma dag.

Det handlar inte om stora övergrepp, som de man hör om från USA, utan i allmänhet om enkla rutinkontroller, understryker Mulinari. Det vanliga är att de stoppas och kanske alkotestas när de kör bil — det som med lakonisk amerikansk humor kallas ”Driving while black” — eller hänger på torget där de bor. Poliserna kan i allmänhet förklara varför de gör som de gör i varje enskilt fall: de letar efter någon, de misstänker något, de vill markera sin närvaro. Men för de utsatta adderas tillfälle efter tillfälle till ett mönster som laddas av helt andra innebörder.

– Den enskilda kan inte belägga svart på vitt varför den återigen blivit stoppad. Men den samlade erfarenheten gör att händelsen kopplas samman med hudfärg. De poliser som velat svara på mina frågor gillar inte att prata om rasprofilering, men är väl medvetna om problemet med att individer som bor i vissa stadsdelar kontrolleras i högre grad.

Det finns inga typiska exempel, och ändå är alla i någon mening lika. Men hur fungerar det i praktiken, hur känns det och vilka blir konsekvenserna? Jag bestämde att träffa svenskar i Storstockholm med egna erfarenheter. Några ville bara använda sina förnamn. Frågan är känslig.

På en kinakrog i Haninge centrum möter jag Musse och BK som är hängivna marijuanarökare och åkt dit många gånger. De säger att de inte längre kan möta en polis i stadsdelen utan att bli kroppsvisiterade. Men samma sak upprepas även när de besöker andra förorter. ”Vi klär oss som stereotyper, med hoodie och keps,” säger de menande. De har också vid var sitt tillfälle blivit bortförda av poliser för att bli avsläppta och kvarlämnade på andra platser mer eller mindre långt hemifrån.

En onsdag efter jobbet visar Tomas Morales var I Fittja polisen brukar slå till. Han berättar om en lång erfarenhet av upprepade visiteringar, en del mycket märkliga som när pratade på torget med sin sextioåriga pappa och båda visiterade utan förklarad orsak. De började när han hängde med ett grabbgäng på högstadiet och har sedan fortsatt. Nu är han trettiotre.

– Polisernas öppningsfråga har alltid varit ”Vad gör ni här?”. Vad svarar man på det, vi bor ju här! De följer upp med att man verkar drogpåverkad, ställer snabba detaljfrågor och eftersom man är nervös inför hela situationen svarar man ofta lite hattigt och då börjar det. Man får sträcka ut armarna. De undrar om man har något vasst i fickorna. Och sedan går de genom allt man har. Det är den snälla varianten. Har man otur blir man inplockad på tunnelbanans personalrum där man tvingas klä av sig naken och ”lyfta på pungen”.

Vid några få tillfällen under de här tjugo åren har polisen hittat marijuana för eget bruk hos honom. Det är olagligt och brukar leda till dagsböter på 500 kr. Men bestämmelserna år mycket tydliga på att tidigare domar inte räcker som orsak till visiteringar, utan att det krävs skälig misstanke om brott eller att man har något olagligt i fickorna. Annars är de olagliga.

Araia Ghirmai Sebhatu läser juridik och tog för några år sedan initiaitiv till den antirasistiska organisationen Black Coffee. Han tillhörde de mer ordentliga tonåringarna och har aldrig haft problem med rättvisan. Men han har ändå minnen om hur han och vännerna plötsligt visiterades när de satt och pratade på en bänk. Och hur de tvingades kliva ur bilen på väg hem från Max en sen kväll och svara på märkligt provocerande frågor.

Sedan tog han på sig medelklasskostymen, som han säger med ett allvarligt leende under en lunch i Stockholms city. Och då upphörde de, även om ”Driving while black” fortfarande kan leda till att han stoppas. I en artikel tidigare i år skrev han att han så småningom, genom att bo inneboende hos ett polispar, blev ”rehabiliterad” från tonårstidens polishat.

Det här är tre exempel, helt olika liv. Men den viktiga frågan är om personer med motsvarande livshistorier, men uppväxta i någon av stadens välmående stadsdelar skulle bemötts av polisen på samma sätt. Jag tror inte det, men jag vet inte.

Stop and search motiveras ofta med att kontroller stör och hindrar den organiserade brottsligheten. Men fungerar det? I forskarantologin ”Stop and Search”, med bidrag från en rad länder, är svaret ett sannolikt nej. Stop and search är ineffektivt och kontraproduktivt. i den avslutande summeringen skriver Ben Bowling och Leanne Weber: ”Erfarenheterna att bli orättvist utsatt för Stop and search undergräver polisarbetets legitimitet. De påverkar viljan att följa lagarna och engagera sig som brottsoffer eller ögonvittne.” En utredning från den brittiska regeringen drog 2016 slutsatsen att kampanjer av intensifierad Stop and search ger obefintligt resultat, varken färre brott eller fler dömda. Annan brittisk forskning visar att hundra kroppsvisiteringar leder till 13 träffar. De efterlämnar samtidigt 87 minnen av att ha blivit oskyldigt kränkt av staten.

I Sverige har Diskrimineringsombudsmannen DO uppmärksammat anmälningar om rasprofilering vid gränspolisen och lyssnat till utländsk forskning om Stop and search. I ett brev till Rikspolischefen Dan Eliasson skrev DO Agneta Broberg i december 2014 att diskriminering ”leder till att polisen får svårare att utföra sitt uppdrag och uppnå målsättningarna med det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet.” Andemeningen var klar, något behöver göras.

I Husby folkets hus möter jag Alex och Amin. Båda har egna erfarenheter av att ha stoppats för frågor och annat. Mellan dem utspinner sig ett långt nyanserat samtal om vad som bör göras. Alex menar att förändringen behöver komma inifrån polisen. Amin håller med men är mer pessimistisk: problemet är infogat i mäktigare sammanhang av rasism, stigmatisering och förakt som är svåra att rubba.

– Det har varit över 20 mord i Järva de senaste två åren. De allra flesta är inte uppklarade. I stället för att skydda invånarna från de kriminella, behandlar polisen oss som kriminella. Det är självklart att förtroendet faller, förklarade Amin.

För att få göra en kroppsvisitering behövs så kallad skälig misstanke. Det innebär att misstanken om brott måste vara större än motsatsen. Förra året disputerade juristen Simon Andersson om det rätt oklara begreppet. I sin avhandling skriver han, utifrån samtal med poliser, att de ofta avgör skälig misstanke med intuition och magkänsla, trots att det egentligen inte får räcka för ett ingripande.

Är det inte just genom den oreflekterade magkänslan som nedärvda stereotyper och fördomar tar sig upp till ytan och omvandlas till handlingar? Rasprofileringens hjärta ligger i samhällets mage. Driving while black? Det måste vara nåt skumt. En gapig svensksomalier i hoodie? Han behöver kollas.

Amin berättar hur många av de poliser han möter är oerfarna och rädda, helt utan kännedom om livet i Husby och Rinkeby, om gatans koder och signaler. Det var inte riktigt så illa för några år sedan, minns han.

För att bättre förstå konsekvenserna åker jag till Rädda barnens stora huvudkontor i Sundbyberg där jag träffar Ihsan Kellecioglu som är programansvarig för deras arbete med socioekonomisk utsatthet i Sverige. Han försöker se Stop and search utifrån ett barnperspektiv. Vad händer när man växer upp omgiven av de här berättelserna om polisens arbete, när man hör dem från storebröder eller ser grannens tonåringar utsättas för visiteringar vid torget? Han är allvarligt oroad.

– Det här är starka erfarenheter och berättelser som blir identitetsskapande. Barn tar in platsens stigmatisering i sin självbild som en känsla av underläge. Som en ung kille sade till mig: vi betraktas som kriminella innan vi ens hunnit bli det. Barnen blir påverkade.

Att bli kroppsvisiterad på offentlig plats är ett svårt skamstraff. Man hamnar inte bara i kroppsligt underläge mot polisen, man hängs också ut som misstänkt brottsling inför bekanta, grannar och förbipasserande där man bor. Musse i Haninge berättar att han inte längre kan bjuda sin mamma på lunch i gallerian. Han vill inte att hon ska se honom bli visiterad. Förnedringen är för smärtsam.

De som utsatts för olika slags Stop and search bär på minnen och erfarenheter som inte erkänns av det omgivande samhället. Bristen på erkännande är allvarligt. Det är inte svårt att uppfatta de stenar som ibland kastas mot polisen som ett svar från de maktlösa på den bitterhet Stop and search framkallar.

Situationen i några av landets fattiga stadsdelar är allvarlig och delvis ny: skjutningar, gängkriminalitet och allt mer självsäker narkotikaförsäljning. Större polisnärvaro är en rättvisefråga. De som bor i Husby och Fittja har rätt till samma trygghet som de i stadens villakvarter. Just därför är en politisk diskussion, som i andra länder, om hur polisen uppträder viktigare än någonsin. Regeringen borde följa andra länders exempel och tillsätta en oberoende kommission om Stop and search. I dag talar Stefan Löfven på politikerdagarna i Järva. Det är ett lämpligt tillfälle att ta upp frågan.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s