Arpi och Cwejman gör det för enkelt för sig

Ivar Arpi och Adam Cwejman är tuffa polemiker. Deras texter på Svenska Dagbladets respektive Göteborgspostens ledarsidor framkallar alltid starka motreaktioner, men de arbetar i tilltagande politisk medvind. Nu har de skrivit en behändig bok tillsammans.

I ”Så blev vi alla rasister” utvecklar de en slutsats från sina artiklar: att antirasismen i själva verket utgår från samma sätt att tänka som rasismen. Ja, de menar att antirasistisk filosofi, politik och aktivism skapat en accepterad form av nygammalt rastänkande.

Deras kritik gäller inte alla antirasister, och det är lite oklart vilka de egentligen avser. De återkommer ofta till den marginella forskningsinriktning som kallas vithetsstudier. Men i huvudsak angriper de ett vidare vänsterpolitiskt idékomplex som cirkulerar runt snåriga begrepp som strukturell rasdiskriminering, rasifiering och intersektionalitet, där de menar att koncentrationen på rasism och hudfärg som orsak till orättvisor innebär att människor stängs inne i förutbestämda (ras)kategorier, i stället för att befrias från dem. De pekar till exempel ut Jonas Hassen Khemiri, Lena Sundström, Irene Molina och Rättviseförmedlingen bland de skyldiga till en ”raspolitisk trend”. Det är allvarliga anklagelser. Har de verkligen rätt?

Först behövs ett erkännande: Jag tillhör antagligen de misstänkta. I mängder av artiklar i Expressen och Arena har jag använt hela batteriet av begrepp som Arpi och Cwejman brännmärker som raspolitiska. Förklaringsmodellerna har helt enkelt gjort samhället jag lever i lite mer begripligt. Deras oväntade genomslag i samhällsdebatten kan kanske förklaras av att de bekräftar både vardagliga erfarenheter och komplicerad empiri; av att de fäster på verkligheten.

Men även om duons hundra sidor långa anklagelse inte håller, så är den tillräckligt träffande för att tvinga fram viktig eftertanke. ”Så blev vi alla rasister” är helt enkelt läsvärd, i synnerhet för meningsmotståndare (som jag). Antirasismen är ju, och har alltid varit, laddad av svårigheter, motsägelser och dilemman — en del viktiga, men inte särskilt nya, identifieras av Arpi och Cwejman. Det är kanske läge för ett nytt självkritiskt varv på gamla teman?

Det är framför allt antirasismens — och de flesta emancipatoriska rörelsers — potentiella längtan efter äkthet och autenticitet som hela tiden behöver motverkas. När författarna uppmärksammar sådana tendenser är det inte svårt att ansluta sig till kritiken, även om de älskar onödigt kategoriska tolkningar av citat. Jakten på kulturell och mänsklig äkthet — eller renhet — är roten till all ondska.

Begrepp som rasifiering och intersektionalitet utformades från början för att motverka just den typen av essentiella synsätt, vilket Arpi och Cwejman också påpekar. Rasifiering understryker ju hur rasismens gränsdragningar mellan utanför och innanför förändrats genom historien. Diskrimineringens villkor är i oupphörlig omvandling. De som var rasifierade i går är nödvändigtvis inte rasifierade i morgon.

Det här antirasistiska idékomplexet kan därför även ge verktyg för vidgad frihet och större jämlikhet — och har i allmänhet använts på det viset. Det rymmer helt enkelt en rad olika tolkningsmöjligheter. Därför faller Arpis och Cwej,ams generella anklagelser, enligt min mening. Men boken är ändå uppfordrande på ett både irriterande och välgörande vis. För min del utmynnade den i en enkel lista av egna påminnelser:

  • Att förståelse av andras erfarenheter är möjlig. Utan den upphör litteraturens, solidaritetens och politikens förutsättningar.
  • Att kulturell appropriering för det mesta är eftersträvansvärd.
  • Att en motparts hudfärg, kön eller klassbakgrund aldrig är ett giltigt argument i en debatt, men däremot kan förklara ståndpunkter och synsätt.
  • Att rasismen inte är exklusivt euroamerikansk, utan utvecklats till ett globalt fenomen. Föraktet för slaveriets svarta hudfärg är till exempel ett tungt arv även i Mellanöstern.
  • Att identitetspolitik inte kan accepteras utan en ihärdig normkritik som river sönder dess begränsningar.
  • Att den förtryckta eller nedhållna inte alltid och automatiskt har tolkningsföreträde.

Men sorry Arpi och Cwejman, de invändningarna utesluter inte att man kan fortsätta tala om strukturell rasdiskriminering och den vita hudfärgens privilegiesystem så länge samhället ser ut som det gör. En viktig invändning mot deras bok är nämligen att de inte prövar antirasismens förklaringar mot faktiska samhällsförhållanden, utan mot sina egna ideologiska tolkningar av dem. Den sociala verkligheten är lika frånvarande här som i en del självgående antirasistisk teoribildning.

I ett avsnitt vidgar de angreppet till den offentliga mångfaldspolitiken, i synnerhet den på SR och SVT. Vem kan inte känna motvilja mot termer som ”mångfaldskompetenta” om anställda med så kallad invandrarbakgrund? Den antirasistiska kritiken stelnar lätt till klumpig social ingenjörskonst när den ska tillämpas av staten eller stora organisationer. Men samtidigt behöver något göras, precis som när kvinnor tog plats och gjorde både journalistiken och redaktionsmiljöerna bättre. Det är ett uppenbart dilemma.

Men deras kritik blir för enkel. Ja, lika fyrkantig som mångfaldspolitiken kan bli. Den skiljer inte på olika aktörer, nivåer och arbetssätt. Att domstolarna olagligförklarade kvoteringarna vid intagningen till juristutbildningen i Uppsala var helt rätt. Men innebär det att aktiva försök på SVT att bryta dåliga mönster är raspolitik? Eller att journalister av samma orsak ska sluta räkna huvuden för att uppmärksamma skeva maktförhållanden?

Arpi och Cwejman förklarar att även de vill undanröja all diskriminering. Men hur, undrar man. De förkastar alla pågående försök, utan att föreslå några andra alternativ än att låta saker ha sin gilla gång, i förhoppningen att mänskligheten rör sig mot växande klarsyn. I allmänna ordalag förespråkar de individens ansvar och en ”färgblind” samhällsanalys. De citerar själva (generöst) hur Lena Sundström liknat hållningen vid att uppmana Rosa Parks att sluta protestera på bussen i den amerikanska Södern: ”Rosa, min vän. Sätt dig ner i bussen. Att prata om svarta och vita minskar bara gemenskapen. Vi ska ändå leva tillsammans.”

Per Wirtén

Ivar Arpi och Adam Cwejman: Så blev vi alla rasister.

Timbro.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s