Det gamla Jugoslavien beskrivs som ett sagoland

(Expressen, 5/10 2022) När författaren Sasa Stanisics farmor blev dement utlöstes en vilja att rädda hennes minnen från långsam förstörelse. Han gav sig ut på en minnesresa för att förstå var han egentligen kom ifrån. Hans familj. Hans ursprung. Den ledde honom från hemstaden Hamburg till en liten stenig by i de bosniska bergen, till ett berg med ormar och drakar, till ett krig som försökte utplåna alla minnen.

                Problemet är bara att det förgångna är utplånat. Jugoslavien finns inte kvar. Barndomsstaden Visegrad har ruinerats. Det legendariska fotbollslaget Röda Stjärnan har saboterats av serbiska nationalister. Hans gamla hemmaplaner har försvunnit in i dementa dimmor, precis som hans farmor nu gör.

                ”Härkomst” är ett både personligt och politiskt minnesarbete. Han skriver med en mjuk lätthet, mättad av medmänsklig empati, som är enkel att tycka om. Ibland kanske till och med lite för enkel. Det är inte konstigt att flera av hans romaner översatts till svenska.

                Stanisic beskriver det gamla Jugoslavien som ett sagoland, trots politiska fångar och kommunistiska konstigheter. Men det är det lilla livet vid floden, barnets oskyldiga blick, berättelserna om farmor och farfar, mormor och morfar, som han försöker rädda från glömskan. Han bekänner en lätt affinitet med de äldre juggenostalgiker som varje år samlas för att påminna om förlorade ideal: socialismen, den mångetniska samexistensen, enkelheten.

                Som bosnisk flykting avskyr han förstås de nationalister som slog sönder landet. Hans familj tvingades fly. Andra avrättades. När han nu återvänder till Visegrad har staden förvandlats till en kulturellt likriktad, förvirrad och fattig håla där det muslimska och blandade livet utplånats från torg och minnen. Hemma hos släktingar hänger fotografier på de serbiska krigsförbrytarna. De olika minnesfragmenten är sorgkantade, omöjliga att inte bli berörd av. Våldet dröjer kvar som en ”språklig dissonans” omöjlig att frigöra sig från, skriver han.

                Kriget i Jugoslavien var en europeisk vändpunkt. Bara några år efter massakrerna och de etniska rensningarna i landets städer och skogar sattes nationalismen i rörelse över hela kontinenten. Spåren från Visegrad leder till le Pen och Åkesson. Stanisics minnesarbete är allas gemensamma.

                Avsnitten från hans första år som flykting i Heidelberg ar lite för konventionellt självbiografiska, visserligen älskvärda men inte lika angelägna som resten av romanen.

                ”Härkomst” är innerst inne en filosofisk brottning mellan de kosmopolitiska ideal han tillägnade sig som flykting, bland de lite socialt svajiga ungdomar som hängde runt en bensinmack i Heidelbergs utkant, och sitt tilltagande existentiella begär att förstå det egna ursprunget. Jag tror att själva berättandet är den försonande slutsatsen: det är händelseutvecklingen som definierar en människa. Livet flyter. Men det började ändå på en specifik plats, i ett sammanhang.

Sasa Stanisic: Härkomst

Översättning: Christine Bredenkamp.

Tranan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.