(Expressen, 9/10 2022). Just i dag för 175 år sedan förklarades slaveriet avskaffat på den svenska ön S:t Barthélemy. En epok var slut. Ett ekonomiskt system upphävt. Den 9 oktober firas fortfarande på ön. Vi borde göra samma sak i Sverige: hissa flaggorna som en påminnelse.

                Att Sverige under 93 år hade en liten koloni i Karibien har länge varit en del av historiemedvetandet. Men det som pågick på S:t Barthélemy har däremot sänkts i glömska. Viljan till exakt kunskap har varit svag. Det börjar ändras. Nu går den svenska slavekonomin inte längre att undvika. 2016 kom Holger Weiss ”Slavhandel och slaveri under svensk flagg” och i våras Fredrik Thomassons banbrytande försök att spåra villkoren för öns svarta befolkning, både de fria och de förslavade, i ”Svarta Barthélemy”.

                I Thomassons bok finns ett åldrat fotografi på Gustavias hamnmagasin som kallades ”slavhuset”. Där låstes nyanlända slavar in i väntan på försäljning eller transport till andra öar. Förmodligen rumsterade öns ledande slavhandlare Adolf Fredrik Hansen omkring där bland de människor som slavsystemet förvandlat till icke-människor. I hamnen sågs slavskepp som ”Fäderneslandet” och ”Stockholm”.

                S:t Barthélemys slavägare var naturaliserade svenskar och slavarna svensk egendom. Staten ägde slavar. Kyrkan gjorde det. Gustavia som 1810 var lika stort som Uppsala byggdes till stor del av slavar. Förhållandena var lika brutala som på de brittiska, franska och danska öarna. Även Sverige hade en slavstadga, en Code Noir. De offentliga piskningarna var hänsynslösa, vid varje snärt slets hela köttstycken loss. De fria svarta invånarna kunde förslavas vid minsta förseelse. Slaveriet vilade på avhumanisering, skräck och våld – även det svenska. De styrande i Stockholm var välinformerade och införstådda.

                När den transatlantiska slavhandeln så småningom förbjöds stretade de svenska makthavarna, både i Stockholm och på S:t Barthélemy, emot i det längsta. De svenska slavskeppen var få, men smyghandeln fortsatte länge.  Gustavia var en frizon.

                Revolutionen på Haiti blev en vändpunkt. Upproren spred sig mellan öarna. Svensk militär laddade kanonerna för att försvara systemet. Läget var ansträngt. På 1840-talet började enstaka protester höras även i Stockholm, från små väckelsekristna kretsar. Liberalen Erik Gustaf Geijer inledde en framgångsrik kampanj och på våren 1845 beslutade riksdagen att de förslavade skulle köpas fria av staten. Det var slavägarna som kompenserades, inte de förslavade. Den 9 oktober 1847 hade den sista slaven köpts loss. Det svenska slaveriet var avskaffat.

                2014 föreslog en statlig utredning att den 9 oktober skulle bli en nationell minnesdag. Det ansvariga statsrådet Erik Ullenhag verkade möjligen intresserad. Sedan kom regeringsskiftet samma år, Sverigedemokraternas genombrott och den stora vindkantringen. Men de döda och glömda svenska slavarna ropar fortfarande på uppmärksamhet. Gör 9 oktober till allmän flaggdag.

                                                                 Per Wirtén