Min mamma är 90 år. Hon lever nu i ensam coronakarantän högst upp i ett höghus. Städhjälpen har slutat städa och handlar i stället hennes mat. Biblioteket och bokhandeln bär upp böcker. Alla bidrar med hjälp på sitt sätt. Men trots all försiktighet avlider äldre. Den här våren följs döden inte bara av sorg, utan … Fortsätt läsa Dör mamma förlåter jag aldrig mig själv

Äntligen händer det något i Nina Bouraouis flitiga författarskap. Hon har flera år gått i cirklar, trampat runt i egna spår, som om hon väntat på rätt energi. Nu kommer utbrottet. Ny riktning. Nytt syre. Med ”Gisslan” ansluter hon sig till de arga författarna, till de som knutit an till det franska raseriet. Jag tänker … Fortsätt läsa Uppfriskande vrede

I dag sjunger årets första bofink utanför mitt fönster. Men den skingrar inte min oro. Utbrottet känns nära. Men febertermometern visar fortfarande bara 36,8. I går höll statsministern tal till nationen. Vilken skillnad om det i stället varit riktat till landet, till alla oss som bor här. Nationen väcker genast frågor om vilka räknas in … Fortsätt läsa Stefan Löfvens tal var otillräckligt

Kommer Corona medföra att den radikala högerns storskaliga verklighetsflykt förverkligas — där alla sitter barrikaderade i sina hem, rädda för varandra, bakom stängda gränser och gnager på den sista ännu inte riktigt upptinade biten falukorv? Nej, så här kan vi inte leva. Att stänga ner hela Sverige, som Peter Wolodarski föreslog i ett ovanligt dramatiskt … Fortsätt läsa Att stänga landet är inte att ta ansvar

1938 köpte Géraldine Schwarz farfar ett välskött företag i Mannheim av tre tyska judar. Han fick det oförskämt billigt. I praktiken var det en nazipolitisk tvångsförsäljning. Hans nya välstånd vilade på deras olycka. En av judarna överlevde Förintelsen. Efter kriget krävde han kompensation. Géraldines farfar försvarade sig med påståendet att även han tillhörde nazismens offer … Fortsätt läsa Tala om det tystade