Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
januari (6 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Europeiska genombrott

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 11:20

Förra veckan var bra för Europa. Grekland är ett litet land, men Syrizas kompakta valseger är betydelsefull. Och i torsdags kom beskedet från ECB om en mer offensiv och tillväxtorienterad hållning. Båda händelserna är viktiga genombrott mot den konservativa försvarsvallen. Två - noll till förnuftet.

Det har varit roande att se hur borgerliga opinionsbildare — och reportrar — försökt frammana uppfattningen att Syriza och grekerna vill lämna både euron och EU. De har uppenbart inte förstått EU:s politiska landskap. Det är ju de "fattiga" länderna i östra och södra unionen som är starkast övertygade om eurons och EU:s värde, som slår vakt om institutionernas makt. Det som hänt efter eurokrisen är ju att motståndet till hela projektet finns i norra Europa. Det är dom rika länderna som svajar. Vägrarfronten — de länder som med fanatisk inskärnkthet — sagt nej till vidgad demokrati och ökat gemensam ansvar är ju Storbritannien, Nederländerna, Danmark och Sverige. Även Socialdemokraterna verkar ha delat frontens värderingar. EU:s växande problem är att de rika länderna ropar: VI vägrar betala!

Det kan naturligtvis gå illa för Greklands nya regering. Alexander Tsipras utgångsläge är sämsta möjliga. Är han lika bra på att styra och ta ansvar, som han är välsmord i käften? Politik är att vilja, men också det möjligas konst.

Förminska inte revolutionärerna

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-13 18:37   2 kommentarer

I dagens DN skriver Ian Buruma klokt, som vanligt, om attacken mot Charlie Hebdo. Han upprepar det han många gånger påpekat: att det stora arvet från upplysningen inte är provokationen men kompromissen och att yttrandefriheten förutsätter ömsesidigt ansvar. Lika viktigt påpekande varje gång. Charlie Hebdo kan inte likställas med demokrati, skriver han. Det är riktigt. Men i söndags stod jag naturligtvis på Sergels torg med en penna i mösskanten.

I senaste Bang hittade jag en nyttig genomgång hur muslimen, i första hand sedan 11/9 2001, framkallats som den stora fienden. Läs och spara. Den är skriven av sociologen Evin Ismail, som ska bli ny ledarskribent på Dagens arena — det ser jag fram mot! I slutet av artikeln skriver hon väldigt välformulerat om varför unga män lockas till den revolutionära islamismen. Bland annat så här:

"Inom sociologin kan dessa män beskrivas tillhöra en social kategori som är utsatt för en så kallad dubbelbindning: förkastade av sitt ursprungssamhälle och utestängda från sina drömmars samhälle på grund av påstådd otillräcklighet."

Och så här: "IS-krigare erbjuds att skenbart ta makten över sin livssituation och försöker på så sätt skriva berättelsen om sig själva, den om en hjältekrigare som dog i strid för en god sak. För vem vill leva och dö som ett problem, som en ”loser”? Det är det alternativet som samhället i många fall har erbjudit dem. IS erbjuder hjältedöden. "

 Jag håller naturligtvis med. En viktig orsak till att de tre unga männen i Paris blev terrorister står att finna i Europas ovilja och fientlighet att se muslimer som européer. Deras våldshandlingar är ett europeiskt problem.

Men i den här typen av förklaringar, som även Buruma presenterar, saknas något. Det finns en allvarlig risk att man berövar dem deras politiska övertygelse. Jag anser att man måste ta dem på allvar. De omfattar, och är besjälade, av ett politiskt projekt: den revolutionära islamismen. De är inte bara offer för ett orättvist system. De är mer än så. De bejakar ett annat system.

I olika förklaringar till dödandet som nu presenteras lurar ett slags ny eurocentrism förklädd i postkolonial språkdräkt. Jag tänker inte på Evin Ismails artikel, men på andra mindre genomarbetade kommentarer. De som verkligen dödas, varje dag, av den revolutionär islamismens män befinner sig ju inte i Europa, men i Syrien, Irak, Nigeria och andra platser. De får inte göras "osörjbara" genom en ovilja att betrakta den revolutionära islamismen som en politisk ideologi med djupa historiska rötter, genomtänkta företrädare och övertygade militanter. Den uppfanns inte av "Kriget mot terrorismen" som en annan skribent i samma nummer av Bang antyder. Fråga algerier, egyptier och iranier. De som dödades under det algeriska inbördeskriget får inte glömmas.

Den revolutionär islamismen har fått uppsving av USA:s krig i Irak och rasdiskrimineringen/islamofobin i Europa. Men den lever av egen kraft. 

Minnet och elden

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-11 16:14

I september kom Pierre Schoris memoarer Minnet och elden. Den har fått väldigt lite uppmärksamhet. Kanske är förklaringen att den är 700 sidor. Det är för många, i synnerhet som de första 200 är rätt svaga. Sedan växlar den upp och bli bättre för varje kapitel. Då har nog en del läsare hunnit tröttna. Men den egentliga förklaringen är nog Persson- och Reinfeldtårens nationella isolationism. En internationalistisk socialist som Schori passar inte in i tidsandan. Hans memoarer blir en obekväm påminnelse om vidare synsätt.

I bokens första delar kan man inte låta bli att fascineras av den kommunikativa triangeln mellan Schori/Palme, Kissinger och Castro. Men det är när Schori så småningom i mer kronologisk ordning redogör för sin karriär som mitt intresse på allvar väcka. Mitt ex har fått flera hundöron och noteringar.Boken är inte bara en historielektion, utan också en viktig påminnelse om den fredssträvande diplomatins huvudregel: tala alltid med din fiende. Samtal, förhandling och ickevåldsarbete når för det mesta längre än väpnad konflikt.

Ingen nu levande svensk har sådan utrikespolitisk erfarenhet som Schori. Bildt är bara en fis under middagsbordet. Först internationell sekreterare i SAP (han beskriver SAP:s internationella kontaktnät som en parallellvärld till UD, med liknande status), rådgivare åt Palme på statsrådsberedningen, kabinettsekreterare på UD, statsråd på UD (dock aldrig utrikesminister), EU-parlamentariker,  FN-ambassadör (under kriget mot terrorismen) och sedan Kofi Annans sändebud i det ohyggliga Elfenbenskusten. 

Här finns massor av intressanta avsnitt om t ex den portugisiska revolutionen där svenska socialdemokrater spelade en viktig rolll för att rädda en demokratisk utveckling. Man jag blir också fascinerad av ett helt annat spår: IB och Säpo. Man förstår IB:s centrala roll. Som partiets int sekr blir han snabbt introducerad för chefen Birger Elmér. Vid en lunch något år innan avslöjandet säger Elmér att han vill ha Schori som sin efterträdare. Rätt sesnationellt. I synnerhet som Schori hela tiden (tillsammans med Sverker Åström och Olof Palme) misstänkliggjorts av Säpohögern som möjlig spion. Inför arbetet med boken försökte Schori få ut sin personakt från Säpo, som omfattar flera tusen sidor, men får bara se fragment. Under en kort period verkar han ha varit telefonavlyssnad. Det är en berättelse som säger en hel del om det krig vissa Säpokretsar fört mot socialdemokratiska regeringar och diplomater. 

Läs Schoris tegelsten! Vissa avsnitt kan man läsa extensivt, andra mer noggrannt. Jag lovar att helheten efterlämnar ett rätt starkt intryck. Den blir till en anklagelseakt mot en svensk — även socialdemokratisk — reträtt in i nationell förnöjsamhet, tillbaka till  ett slags Per Albin-anda. Schoris avslutande anmärkningar om Sveriges svek mot FN väger tungt.

Att ledarsidor tigit om hans bok är kanske inte så konstigt ändå. Han aktiverar deras dåliga samvete.

Jag är Charlie, men vem är Hillersberg?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-08 12:26

Det är roligt att se hur alla nu ställer upp bakom Charlie Hebdo. Stödet är starkt — och det är fantastiskt. Men man kan samtidigt, lite syrligt, påpeka att den typen av hänsynslös satir tidningen representerar inte alltid varit så omfamnad. I Sverige fanns under en kort period en liknande tidning, präglad av samma slags rebellattityd och humor. Det var Puss, avskydd av hela det borgerliga och socialdemokratiska etablissemanget. Den svenska tecknare som personifierade, inte bara Puss, men också "Charlie Hebdo-andan" var Lars Hillersberg. (Jag har en av hans elaka teckningar  på väggen vid mitt skrivbord, alldeles under en socialistiskt-utopisk från Babar). Hillersberg gjorde några usla antisemitiska teckningar som jag inte kan förlåta. Men innebär det att hela hans livsverk ska giftstämplas? Några av dem som nu säger "Jag är Charlie" deltog antagligen för några år sedan i olika försök att stoppa utställningar och annan uppmärksamhet kring Lars Hillersberg. Elak satir är inte enkel. Tolerans är för det mesta selektiv — även hos mig.

Charlie Hebdo

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-07 16:22   1 kommentar

Vem blir förvånad om ögonvittnesuppgifterna stämmer att terroristerna i Paris är revolutionära islamister? Charlie Hebdo är en antirasistisk vänstertidning. Den står för allt radikala islamister hatar, mest av allt ett förakt för alla auktoriteter: från nationen till gud.

Attacken skärper det jag skrivit flera gånger på Dagens arena och här om att det behövs en gemensam global strategi för att bekämpa den revolutionära islamismen. De är inte längre en asterisk i kanten. De för nu krig i ett helt band av länder: från Pakistan till Mali och norra Nigeria. De kommer fortsätta hota radikala tidningar, NGO:s och människorättsaktivister i Europa. Den svenska regeringen borde tillkalla en konferens för kunskap och informella samtal, med politiker och aktivister (inga generaler) från de mest berörda länderna. Hur ska vi göra?

Nu gäller det att envist påpeka likheten mellan de revolutionära islamisterna och den rasistiska högern. De förenas av samma hat mot feminism, antirasism, kulturradikalism, kosmopolitik, mångkultur, värderelativism och individens frigörelse — mot både socialism och liberalism. SD och IS växer på samma träd. De riktar sin bitterhet mot samma motståndare.

Det nya året

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-07 09:53

Min magkänsla för det nya året är inte bra. Försvarsvallen mot SD:s rasism och nationalism sviktar. Börja därför alla dessa dagar efter alla dessa helger med att läsa Per Svenssons och Ola Larsmos artikel om SD och de historiska sambanden i DN i dag. Den är ett måste. Jag delar helt deras uppfattning att SD är ett demokratifientligt parti förankrat i gamla gränsmarker mellan nationell radikalkonservatism och fascism. De upprepar en gammal rättighetsfientlig politik. Isoleringen av SD måste fortsätta. Argumentet att man måste lyssna på tretton procent av väljarna är ohållbart. Det är obegripligt att både en del politiker, opinionsbildare och journalister verkar ta det på allvar.

Det är viktigt att klarlägga SD:s antidemokrati. Men lika viktigt är det att söka fram motståndslinjerna: kulturradikalismens. I julas läste jag Olle Svennings nya biografi om Hjalmar Branting. Han visar framgångsrikt på Brantings kulturradikalism. Läs den! Jag var som uppslukad från första till sista kapitlet. Den är skriven i samma anda som Henrik Berggrens Palmebiografi och värd ett liknande öde: att få stort genomslag. Traditionen vi kan luta oss mot är mäktig: Branting, Key, Wägner (i vissa avseenden), Tingsten, Palme, Ehnmark och (Tiina) Rosenberg, för att nämna några.

December

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-29 17:42   2 kommentarer

Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till Decemberöverenskommelsen. Men jag hade föredragit nyval. Det hade inskärpt allvaret och skakat om i Riksdagen (jag tror inte valresultatet blivit en upprepning av det i september).

De senaste dagarnas intervjuer i DN med Löfven och Kinberg Batra bekräftar det jag skrev veckorna före och efter budgetnederlaget i Riksdagen. De borgerliga var beredda att ta över regeringsmakten. De hade då i praktiken blivit tillsatta av SD, inte av medborgarna. Kinberg Batra bekräftar genom att envist vägra dementera när DN frågar.

Nu kan de rödgröna regera till nästa val. De kommer få genom varje budget. Hotet om nyval och sedan överenskommelsen är en seger för Löfven. Han är skickligare som statsminister än som oppositionspolitiker.

Men är det så säkert att överenskommelsen verkligen är bra? Löfven har lovat att försöka bryta upp blockpolitiken. Nu är den cementerad. Alliansen är räddad som enhet. Svensk politik kommer fortsätta präglas av två block, med SD som stödhjul för det borgerliga. Det är bra för alla som gillar tydliga politiska poler och konflikter. Men hösten har visat att de rödgröna inte kan regera ordentligt som minoritet. Men de borgerliga kan, eftersom de i de flesta frågor har stöd från SD. Strategiskt, på lång sikt, kan öeverenskommelsen därför vara en framgång för Kinberg Batra och inte för Löfven. 

Ja, de rödgröna kan styra till nästa val. Men hur? Det kommer bli vingligt och hårt. Viktiga stridsfrågor som ligger utanför budgetarna kommer vara helt blockerade. Vad ska Gustav Fridolin kunna göra? Inte mycket. I stället kan han tvingas genomföra borgerliga riksdagsbeslut om betyg från allt lägre åldrar. Arbetsmarkandsreformer kommer också blockeras. Överenskommelsen befäster ju blockpolitikens skyttegravar. 

I de avgörande budgetpropparna förstärks regeringsmakten ochriksdagen försvagas. Det följer en internationell trend de senaste 15 åren. Jag är inte säker att det är bra. Som läget är nu, med ett stort SD, tror jag ändå ett klimat med förhandlingar, samtal och sakpolitiska överenskommelser varit bättre. Decemberöverenskommelsen kommer leda i motsatt riktning, är jag rädd.

Men jag njuter av att Björklunds och Lööfs demagogi och makthunger tvålats till. Rätt åt dem.

Justerade "sanningar"

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-20 13:01

När vi påpekar att ojämlikheten ökat snabbare i Sverige än de flesta andra EU-länder brukar statsråd och andra, som inte bryr sig, svara att det skett från en extremt jämlik utgångspunkt. Det svaret höll en bra bit in på 00-taket, men inte längre. De brukar också lägga till att Sverige fortfarande tillhör de med minst fattigdom. Det är helt enkelt inte sant. Sverige är numera ett mediokert land.

OECD har ett pågående, urspännande projekt om ojämlikhet. Rapporterna är korta, lättlästa och innebär att gamla "sanningar" (från nyliberalismens galna kvartssekel 1985-2008) störtar samman. De utgår från den sk Income Distribution Database. Den senaste kom 9 december med slutsatsen att ojämlikhet bromsar tillväxten. Föreställningen om en kompromiss, eller balans, mellan fördelningspolitik och tillväxt är felaktig. Fördelnings- och jämlikhetspolitik hindrar inte tillväxten, utan gynnar den. En hel generation politiker (även från S) har mao upprepat ett mantra som var en ideologibestämd myt.

De påpekar också att fattigdom inte är det enda problemet. De superrika är ett lika stort samhällsproblem, som behöver åtgärdas. Att deras rikedom sipprar ner så alla gynnas är även det en myt från det galna kvartsseklet.

I en tidigare rapport om fattigdomens förändringar sedan finanskraschen hittade jag ett intressant stapeldiagram. Det radade upp OECD-länderna efter relativ fattigdom, alltså hur stor andel av befolkningen som har en inkomst under 50 procent av landets medianinkomst. Sverige ligger i det mediokra mittfältet. Sämre än länder som Slovenien, Belgien, Frankrike, Tyskland, Holland och naturligtvis de andra nordiska länderna som fortfarande är bäst — de ligger kvar där Sverige en gång befann sig.

Det är dags att börja se Sverige som det är. De avslöjande diagrammen är en orsak till SD:s framgångar, men de förklarar inte rasismen som har djupare orsaker.

Det kallades kapitalism

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-19 16:19

I senaste Dissent hittade jag en artikel som var både rolig, upplysande och relevant. En amerikansk historiker när och hur man började använda ordet kapitalism. Jag hade ingen aning att det finns en poäng att veta. Karl Marx använde i stort sett aldrig begreppet, och avstod förmodligen medvetet (redan en sådan upplysning skapar nyfikenhet). Han skrev om kapitalet, men inte om kapitalismen.

Det var aktivister från revolutionen 1848 som började använda det. Men inte som beteckning på ett ekonomiskt system, utan en politisk ordning. Kapitalism var ett system där kapitalisterna och deras allierade på olika vis försäkrade sig om politisk makt för att på så vis kunna berika sig, skapa större fördelar, monopolisera marknader och begränsa ägandet. De som var emot kapitalismen var inte mot marknadsekonomin eller det privata ägandet. 

För de marxister som trädde fram i Marx kölvatten blev begreppet så småningom, mot 1800-talets slut, däremot beteckning för hela det ekonomiska systemet. De lyckades länge monopolisera makten att definiera vad kapitalism betecknar och vad det innebär att vara antikapitalist. 

Men den ursprungliga kritiken av kapitalismen, som en politisk ordning, har trots allt levat vidare (som tur är, påpekar historikern i Dissent). I dag har den kritiken återigen börjat dominera. Den dominerade t ex Occupy-rörelsen. Man kan också säga att den övervintrade, utan att göra några stora teoretiska glansnummer, inne i den europeiska socialdemokratin. I artikeln framhävs svensken Nils Karleby som ett av de starkaste exemplen.

Dissent har under något år varit på väg genom en generationsväxling. Genom höstnumret är det fullbordat med ny design och chefredaktör. Inte en dag för sent. Jag har prenumererat i två decennier och börjat längta efter lite ny luft på sidorna. Dissent bildar nu tillsammans med den litterära tidskriften N+1 och den lite mer radikala The Jacobin en intressant New York-triangel med gemensamma skribenter och idéer. Lovande.

Formgivning

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-18 11:11

Man kan tolka Göran Hägglunds artikel i DN i dag på många olika vis. A) som ett sakpolitiskt försök att förbättra en svår fråga (flyktingarna från ISIS ochg Assads terror). B) ett spekulativt försök från ett svagt parti att klamra sig fast i Riksdagen även efter extravalet. C) ett tecken på hur borgerliga partier börjar inrikta sig på möjlig minoritetsregering med stöd från SD.

Jag tror alla tre tolkningarna är riktiga. Men den sista är naturligtvis extra intressant. De borgerliga vet att en rödgrön minoritetsregering är dödsdömd, utan blocköverskridande samförstånd. De vet också att en borgerlig minoritetsregering däremot kan överleva med välvilligt stöd från SD. Så nu gäller det att försöka säkra SD:s välvilja, utan att behöva anklagas för att samarbeta med dem. SD ska försiktigt inlemmas som naturligt stödparti, till synes utan egentligt inflytande, till borgerliga regeringar. Konspiratoriskt? Inte alls. Politik är en fråga om att vinna och utöva makt. Det gäller att formge det politiska landskapet, kontrollera mönster. Däremot ärett sådant försök ett självbedrägeri. 

Sakpolitiskt finns det ett intressant förslag i Hägglunds artikel: etableringsstödet. Det borde utredas på allvar. Tillfälliga uppehållstillstånd är däremot värdelöst. Flyktingarna från Syrien kommer i varje fall få stanna permanent eftersom kriget kommer fortsätta i säkert ett decennium, kanske längre. Då är det bättre för den sk integrationen att ge dem permanent uppehållstillstånd, så de kan satsa helhjärtat på ett liv i Sverige: studera, arbeta, börja nya liv och yrkeskarriärer.

På morgonen nåddes jag av ryktet att kulturtidskrifterna kanske ändå kan räddas under riksdagsdebatten!

Och till sist. Läs Daniel Poohls artikel om SD och den svenska rasismen på DN kultur i dag. Mycket bra. Mycket viktig.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)