Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Betydelsefulla detaljer

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-31 18:37

 I söndags på DN debatt skrev Felipe Estrada och Henrik Tham en liten viktig påminnelse om att det dödliga våldet och det grova våldet faktiskt minskar. Hur många bekanta har jag inte mött som blankt vägrar tro mig när jag säger just det. De vet att våldet ökar. Alla vet ju det. Därför blir Estradas och Thams uppgift att männsikors rädsla för våld faktiskt minskar extra intressant. Själva känner vi oss trygga — men nån annanstans, längre bort, i andra stadsdelar, bland andra svenskar tror vi att våldet ökar,

Nyligen snubblade jag på en annan sån där rättelse av vad alla anser sig veta. Bland invandrade är andelen högutbildade (högskoleexamen) fler än bland alla som är födda i Sverige. 40 procent av de invandrade kvinnorna är högutbildade, men bara 35 procent av alla infödda män. Invandringen ökar alltså andelen välutbildade i Sverige.

Siffrorna avslöjade också en hög andel lågutbildade. De invandrade är helt enkelt socialt polariserade och heterogena. Det bör naturligtvis alla veta. Men det finns en otroligt stark föreställning om att alla invandrade inte bara är sämre utbildade än etniska svenskar (och därför behöver bemötas omhändertagande) utan dessutom likadana allesammans.

Ibland behöver man påminnas om gapet mellan våra föreställningar och hur det egentligen är.

Sjutton procent

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-30 10:30

Sverigedemokraternas opinionssiffror efter sommaren kommer få konsekvenser. Att tro n annat är optimistiskt dagdrömmeri. Tre partier har börjat svaja: M, FP och KD. Centern verkar i stället försöka profilera sig som en svensk motsvarighet till holländska D66 eller danska Radikale. Det är klokt för dom och bra för Sverige. Mest förvånande, och glädjande, är Socialdemokraternas orubblighet — i de här frågorna gäller fortfarande Mona Sahlins linje.

Det mest anslående är ändå att SD trots 17 procent inte lyckats påverka debatt och politik mer än marginellt. De hörs mer i media, ganska naturligt, men de fortsätter vara isolerade. Läget är obehagligt och farligt. Men ännu finns inga tecken på en dansk eller norsk vindkantring. Men fortsätter SD:s framgångar kan allt förändras.

Mest skrämmande är m.a.o. inte det politiska etablissemanget eller journalistkåren, men den svenska befolkningen. Sjutton procent sympatiserar med ett parti helt utan demokratisk trovärdighet, som drömmer om att misshandla invandrade med järnrör och helt saknar politik — i synnerhet i frågor om migration, asyl och integration. Vad avslöjar det om Sverige? Nu säger alla att man inte ska moralisera över partiets symaptisörer. Det är möjligt. Men varje enskild har ett ansvar.

För alla som anser sig tillhöra vänstern bör uppdraget vara orubbat: kritisera orättvisor, angripa rasism och argumentera för global, europeisk och lokal kosmopolitik. SD och den nationella konservatismen kan bara övervinnas med bättre svar på frågorna om samhällets mening och mål — och vilka "vi:et" eller "folket" egentligen är. SD:s svar är en ond fantasi. 

Det tredje världskriget är nu?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-29 17:21

Det här är min ledare på Dagens arena i dag, lite lång för bloggen men jag vill lägga in den ändå:

I går presenterade Anders Ygeman nödvändiga åtgärder mot de svenskar som ansluter sig till ISIS. Men det är bara en detalj i ett större sammanhang. Situationen är mer skrämmande än de flesta verkar vilja förstå. Till exempel använder regeringen, och de flesta andra, fortfarande det vaga begreppet "terrorism", när de borde tala om en distinkt politisk fiende: den revolutionära islamismen.

                I SR:s Filosofiska rummet beskrev konfliktforskaren Wilhelm Agrell i våras läget som ett redan pågående tredje världskrig. Han följde sedan upp tanken i Aftonbladet (7 juni). Jag tror han har rätt. Det är där världen befinner sig.

                Krigsförklaringarna kom redan hösten 2001 och var ömsesidiga. Men det är först nu, efter den arabiska vårens nederlag och ISIS genombrott, som situationen expanderat. Konfliktlinjerna är oklara och röriga. Men det är den revolutionära islamismen som nu driver kriget framåt. De kontrollerar territorier i Syrien, Irak, Libyen och Nigeria. Och de är inblandade i offensivt gerillakrig i ett nästan sammanhängande landområde från Pakistan i öster till Mali i väster, med tillfälliga terrornedslag i storstäder över hela världen. De flesta stormakter är redan inblandade i strid: Saudiarabien, Turkiet, Iran, USA, Frankrike och Storbritannien. 

                För en tid sedan undrade Jenny Nordberg (SvD 16/8) varför svenska feminister tiger om den revolutionära islamismens övergrepp. Hennes anklagelse kändes onödigt tillspetsad. Men jag undrar också, inte om just feminister, men varför svenska radikaler i allmänhet verkar så loja. ISIS dödar allt vänstern står för. De drivs av våldsamt kvinnohat. De följer rasismens logik med etniska rensningar och mord. De hånar demokratin och idén om människans frigörelse. De är en totalitär rörelse som upprättat en egen stat. Deras kamp är inte antiimperialistisk, men imperiebyggande genom krig och folkfördrivning.

                De artiklar som nu skrivs i Europa och USA präglas av frågor och förundran. Varför är ISIS och andra revolutionära islamister så framgångsrika?

                De obesvarade frågorna hopar sig. Men jag blir ofta förvånad över hur några av dem sänkts ner i ett slags politisk minnesförlust. Världen har sett liknande rörelser förut. Och det är inte första gången frivilliga, utifrån politisk övertygelse, ansluter sig till revolutionskrig i andra länder. Det är i det sammanhanget jag misstänker att ord som "terrorister" och "hjärntvätt" lägger dimridåer i stället för att öka klarheten om lägets allvar.

                I sin klassiska The Origins of Totalitarianism förklarade Hannah Arendt nazismens framgång med att Europas nationalstater var otillräckliga för att tackla akuta problem och därför slutat fungera. Kan man inte se hur liknande mönster nu upprepas i Mellanöstern? Staterna har ruttnat inifrån och faller sönder. Och har alla glömt hur ett litet men målmedvetet parti lyckades få kontroll över hela det ryska imperiet med början hösten 1917? Det är inte så konstigt att ISIS möter riktigt motstånd från bara icke-statliga rörelser som kurdernas. Iraks näst största stad Mosul föll som ett korthus. Siktet är säkert inställt på Bagdad och Damaskus, det gamla kalifatets tvillingstäder — och i förlängningen Saudiarabien. Det kan inte uteslutas att de lyckas.

                Rapporter från Raqqa och andra städer antyder att den nya ordningen inte är populär bland sunnimajoriteten, men acceptabel eftersom den medför tydliga spelregler. De verkar i likhet med tyskarna på 1930-talet kunna leva med att oppositionella, minoriteter och andra motsträviga mördas. Det som nu sker har skett förut, på andra platser men är samtidigt oförutsägbart och unikt.

                Men den stora obesvarade frågan är hur den här totalitära rörelsen bäst övervinns. Än så länge finns inga trovärdiga svar. Rådlösheten är utbredd. Alla försök har misslyckats. USA:s krig i Irak har varit en direkt orsak till ISIS framgångar.

                Situationen påminner om den i Europa 1947-48, på tröskeln till det kalla kriget. Ingen visste vad som skulle kunna hända nästa år eller ens nästa månad. Rädslan var utbredd. Skenet från Kremls röda stjärna var lockande. Men den här gången, mitt i det tredje världskrigets upptakt, ligger skeendets centrum inte i Europa men i Syrien och Irak. Är det därför vi har så svårt att förstå allvaret? Det är än så länge inte européerna men de syriska flyktingarna som känt skräcken.

                Sverige kan spela en viktig roll för att formulera en hållbar strategi baserad på solidaritet och politik i stället för militär logik. Margot Wallström har alla förutsättningar att bli knutpunkt för sådana samtal. Inte för världens mäktiga statschefer. De klarar sig själva. Men för de mer maktlösa — för kvinnorörelser, människorättsaktivister, demokratiska islamister och andra i de omedelbart hotade regionerna. Det är i deras erfarenheter svaren kan ligga.

                                                                 

Det finns ingen god nationalism

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-26 10:31

På pendeltåget i går läste jag den österrikiska författaren Robert Menasses underbart onyanserade angrepp i Eurozine på den konservativa (så kallat pragmatiska) åternationalisering som griper omkring sig i Europa. Plötsligt kan annars kloka skribenter svärma för den goda nationalismen — det gör inte Menasses. Hans text är underhållande uppmunrtan för oss som fortfarande envisas med att arguemhetar för ett demokratiskt, och därmed federalt, EU.

Han påminner om att ursprungsidén att EU var ett fredsprojekt gjorts ointressant genom att man avsiktligt utelämnar mer än halva idén: EU är ett fredsprojekt genom att överskrida nationalismens institutioner och skapa en postnationell europeisk politik.

Att socialdemokratins intellektuella som Katrine Marçal med lätta sarkasmer förlöjligar idén om ett mer demokratiskt EU, med det folkvalda parlamentet som politikens centrum, är deprimerande. Bör en socialdemokrat åtminstone inte ta federalismens demokratiska ambitioner på allvar? I en recension av Thomas Pickettys nya bok avfärdar hon Europaparlamentet som en "snurrande cirkus". I stället försvarar hon den nationella  logiken: Hellre att EU slits sönder i geopolitisk strid mellan länders egenintressen än formar just den postnationella politik Europatanken alltid syftat till därstrider utkämpas mellan höger och vänster och olika politiska värdering.

Menasses utgår från ett tal EEC:s första kommissionsordförande Walter Hallstein höll once upon a time. Det är skrämmande aktuellt i eurokrisens skugga, i synnerhet om man i första hand uppfattar krisen som politisk och inte ekonomisk:

"As Hallststein said, "we must not limit ourselves to lifting outdated borders and allowing freedom of movement for people, goods and capital. Instead, we must take on the traditional imbalances between the regions, not to mention the imbalances that have developed more recently. Otherwise we would end up contradicting the goals of the Treaty of Rome, which demanded that economic gaps between individual regions be lessened while at the same time protecting cultural differences. The regional-political responsibility of the communities pertains not only to those areas where there is danger of over-development, but also to those areas that are economically under-developed. This means that when we carry out economic or social policy, there must always be a regional-political element in our actions. Regional politics must enter all these policies. However, the reverse is also the case: whenever we do regional politics, it involves European economic and social policy as a whole."
 

Black LIves Matter

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-23 14:27

Inför förra presidentvalet i USA lyckades Occupy Wall Street tvinga in frågan om ojämlikheten i politikens centrum. Att framställa problemet som de en procenten mot de nittionio procenten var ett genidrag, som fortfarande biter sig fast. Den här gången kan kanske Black Lives Matter spela liknande roll. Kanske kan de äntligen lyckas formulera rasistiskt polisvåld i USA och rasism i allmänhet som frågor om mänskliga rättigheter i den offentliga debatten. Det finns en potantial att skaka om nästa presidentval. Men då behöver alla invandrade och minoriteter engageras — då slår landets nya demografi till och gör rörelsen mäktig.

I senaste Dissent — som bara blir bättre och bättre — skriver Fredrick C Harris om hur rörelsen fullföljer de intentioner både Malcolm X och Martin Luther King uttryckte under sin sista tid innan de mördades. I USA skulle det innebära att stort steg att gå från medborgarrätt till mänskliga rättigheter — inte minst genom att frågan då "globaliseras".

Jag har visserligen följt nyhetsflödet om Black Lives Matter men varit dålig på att försöka förstå rörelsens inre arbete och tänkande. Jag är nog inte ensam om det. Harris artikel är därför läsvärd. Och lika bra är en intervju i samma nummer med aktivisten Marcia Chatelin.

BLM har brutit med en tradition där antirasistiska rörelser byggts runt starka ledare. Den är mer modern där ledarskapet är friare, mer flytande och allmänt. Många tar ansra. Många tar beslut. Ingen talar ensam för hela rörelsen. Men den verkar också uppmärksammat Occupy Wall Streets misslyckande, där en icke-hierarkisk idé banade väg för ett läge där rörelsen ändå kom att "ledas" av de gamla vanliga: unga vita välutbildade män (som sedan återupptog sina studier och nu är på väg mot välavlönade arbeten, kanske på Wall street). BLM verkar lärt sig mer av det intersektionella och feministiska arbetssätt, som t ex Dreamers (papperslösa hispanics) länge utvecklat.

Men det är inte enkelt. Medborgarrättsrörelsens arv har t ex sexistiska, manschauvinistiska och homofoba drag som lever vidare. I intervjun med Chatelin diskuteras den märkliga situationen att alla de svarta som dödats av poliser och blivit världskända är män. Det finns även kvinnor som dödats, men deras namn är inte lika spridda. Detta samtidigt som BLT:s drivande kretsar i många städer är kvinnor.

Chatelin diskuterra också den intressanta frågan om polisvåldets konsekvenser för de svarta kvinnor som utsätts för mäns våld, eller våldtäkter i äktenskapet. Hur ska de förhålla sig till en ofta rasistisk polis? Ska de polisanmäla eller inte? 

Hur kan en rörelse, som utgår från ett uppror mot polisens rasistiska våld, utvecklas till en inkluderande, intersektionell, feministisk och queer antirasism för mänskliga rättigheter som är mer hållbar än Occupyrörelsen? 

Aarons nya land

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-20 17:30

Nu ska jag försöka skärpa mig och komma igång med bloggandet igen. Jag har ägnat hela sommaren åt att skriva en rätt lång artikel om den reaktionära danska prästen Søren Krarup. Han är en av den nya nationalistiska högerns få intellektuella och har hamrat fram sin kontrarevolutionära konservatism sedan 1960-talets början och varit inspiratör för Danskt folkeparti. Han satt i Folketinget hela 00-talet för Kjersgaards parti. Han är länken som förenar den nya, mer eller mindre rasistiska, högern med den hårda konservatismens idéhistoria ända tillbaka till den franska revolutionens motståndare. Han för vidare avskyn mot mänskliga rättigheter, mot humanismen och mot alla idéer om människans självförverkligande och frigörelse. Jag var först lite skeptisk att ägna så mycket tid åt honom, men det blev mer och mer intressant. Texten kommer publiceras av Arenagruppen som en rapport. Søren Krarup — konservatismens tredje våg.

I går var sista avsnittet av teveserien "Aarons nya land" om judarnas historia i Sverige. Jag har sett alla fyra avsnitten med stort intresse. De är enkla, men kanske just därför berörande. Det är pinsamt hur lite jag visste, trots att jag vet att den judiska erfarenheten är så viktig att förstå om man argumenterar för olika kosmopolitiska och antirasistiska värderingar. Den finns på UR:s hemsida.

I avsnittet från Norrköping hade någon nyligen kastat en sten genom synagogans fönster. I Malmö, i sista avsnittet, går programledaren på gatan med kippa, plötsligt hör man en röst som ropar "Free Palestine". Den äldre malmöbo som intervjuas påpekar enkelt att man inte längre kan ha kippa på gatan. Själv har han övergått till att bära keps. Programmet fångar i två enkla, till synes oansenliga, incidenter samma rasistiska förakt som drabbar kvinnor med slöja.

Man ska ha en sak klar för sig. Om Sverigedemokraterna ingick i en regering skulle den här typen av teveprogram inte kunna göras. Søren Krarups samhällssyn, som SD i stort sett delar, utesluter alla idéer om minoriteters rättigheter.

Tidskrifterna

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-08 13:55

Mina tidskrifter vill jag också läsa på papper. Men inre för att jag har något romantiskt förhållande till dem, som till böckerna (kolla mitt förra bloggavsnitt). Tidskrifterna är rent hårt arbete. Utan dem skulle jag förstelna. De är ett hav av ord, tankar, slutsatser och analyser som håller mig vaken. De ger mig fler impulser till ledare för Dagens arena än vad dagstidningarnas nyhetssidor gör. Det är därför jag behöver dem på papper. För att den ständigt växande högen av olästa tidskrifter inte ska lämna mig i fred, ska påminna mig om att de måste läsas, att det sällan överdrivet roliga jobbet måste göras — helst en liten stund varje dag.

Men samtidigt tror jag tidskrifterna är mer identitetsbestämmande än böckerna. Min politiska hemvist bestäms av Arena, Bang och Expo. Det är mitt "hemma". Samma sak med de amerikanska: Dissent, New York Review, n+1 och American Prospect. Jag tråkas ut totalt av högerns tidskrifter. Dom ägnar jag ingen tid. Det på vänsterns olika arenor jag gillar att både bekräfta mina åsikter och rubba dem, bråka med slutsatser jag ogillar och få helt nya impulser av infallsvinklar och synsätt jag tidigare inte mött.

Det måste läsas. Om jag slutar skulle mitt eget skrivande stanna av.

Men det händer att tidskrifter är ren njutning. I dag läste jag Ulrika Dahls underbart slingrande essä i senaste Glänta där hon grubblar över sig själv (som moster), moderskap och barnlöshet. Så här slutar hon: "Moderskapets tunga krav och betydelse för den lyckade femininiteten hemsöker oss. Täta nät som vävs och växer, fångar oss som de gör med spindeläggen när de kläcks, vi följer och fastnar i dess trådar. Känslorna, intimiteten, det delade blodet är både ingredienser och resultat av hur vi släktskapar och släktskriftar tillsammans om 'våra' familjer; deras ursprung, ritualer och minnen."

Om Glänta inte legat där, hela sommarne, i högen med olästa tidskrifter och genom sin närvaro tvingat mig att ta jobbet på allvar och börja läsa, hade jag inte läst Dahls essä och därmed inte fått den energi som får mig att öppna datorn och börja skriva. Att läsa tidskrifter är ett dagligt arbete för att göra världen runt omkring mig lite större och rörligare.

Bokromantik

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-05 16:35

Mitt förhållande till böcker är romantiskt. Boken i sig, avsett vad som står i den, tycker jag omges av en aura: omslaget, bokryggen, papprets kvalitet, bokstäverna, innehållsförteckningen. Som barn kunde jag känna bokens doft. Antingen har moderna böcker blivit doftlösa, eller också har mitt luktsinne trubbats av med åldern. Men minnet av hur böcker, och bibliotek, kan dofta dröjer sig kvar. I mitt arbetsrum känner jag mig omsluten av böcker. De ger mig en känsla av tillhörighet och sammanhang. De är invävda i mitt livs historia. Jag minns när jag läste dem. En del har betytt mycket, andra inget alls. Jag kan dra med fingrarna över bokryggarna. Ta fram dem. Känna suget att läsa om dem, men också den fjärilslätta känslan av besvikelse att inte ha tid.

De böcker jag har i min i-pad saknar pappersböckernas betydelse. Det är som att de inte finns. Böcker behöver sin faktiska vikt. Lätthet gör mig misstänksam.

Det är lätt att övermannas av sina böcker. Det får inte ske. Jag rensar hela tiden ut. Nya bokhyllor får inte plats i vårt radhus. I synnerhet bland romanerna är disciplinen hård. Om en ny bok ska sparas, måste en gammal kastas. Jag tänker att bokhyllan på så vis långsamt uppnår högre koncentration, som när man kokar samman en sås.

Men ibland blir valen svåra. Just nu står jag inför ett sådant. Snart har jag (äntligen) läst ut Uwe Tellkamps väldiga roman Tornet. Nästan tusen mäktiga sidor om några människor i Dresden på 1980-talet, innan systemet föll samman. Jag har läst den i omgångar under sommaren. Han kallar det en roman om ett sjunket land. Den är lika stillastående som DDR verkar ha varit. Just därför också, med sina vardagliga detaljer, så intressant. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om den: stendöd eller värdefull? Ocj den är så satans fet. Ska den in i bokhyllan är priset högt i form av kastade böcker. Platsar den eller inte?

I somras besökte vi Dresden några dagar under längre resa genom Tyskland. Staden var resans mest oväntade överraskning. Trevlig och avspänd. Men också fascinerande med sina olika lager av stadsplaneringsideal. De delar som byggdes under DDR-åren, och som påminner en del om stadsdelar som Skärholmen (men enormt mycket större) har renoverats och (i flera fall) blivit suveränt finaoch uppenbarligen populära.

När jag läst Tornet har jag därför suttit med en stadskarta. Verklighetens Dresden talar till romanens fördel. 

Jag är en Ferrantefan

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-03 19:16

Jag började läsa Elena Ferrantes så kallade Neapelromaner tidigt i våras. Jag blev kidnappad av dem. Det är fyra romaner — varav tre översatts till engelska — om två kvinnor som föds 1945 i Neapels fattiga kvarter och sedan växer upp och åldras med ett väldigt speciellt förhållande till varandra. En del har kallat det för romaner om vänskap. Jag vet inte om det är helt korrekt. De avskyr varandra lika mycket som de tycker om och speglar sig i varandra. De lever helt olika, men änså parallella liv. Men i synnerhet den första romanen handlar om nära vänskap mellan två unga människor. Jag är inte ensam om att läsa Ferrante. Jag hör hennes namn allt oftare och romanerna håller tydligen på att översättas även till svenska. I USA och England glöder en inte obetydlig Ferantefeber.

Det finns mycket man kan säga om Neapelromanerna. Om det tudelade och klassbestämda språket, våldets ständiga skugga, männens hårda dominans och två kvinnors helt olika sätt att försöka befria sig från just fattigdomens, våldets och männens nedhållande makt. Ferrante, som är en pseudonym, har en förmåga att med yttersta medvetenhet exploatera den klassiska, och populära, romanens alla berättartricks utan att tappa skärpan och koncentrationen. Varje del avslutas till exempel med otroliga cliffhangers. Jag undrar om hon är en författare som lärt sig även av modern tevedramatik. I september kommer fjärde delen äntligen på engelska.  Jag kan inte vänta.

Men senaste veckan har jag även läst en av hennes tidigare romaner, den betydligt mindre The Days of Abandonment som jag tror var hennes stora genombrott för 13 år sedan. Och om Neapelböckerna är totalt gripande, så är den här ett mästerverk. En hel del situationer och miljöer känns igen från tredje delen av Neapelserien, men här mer koncentrerat, mer tillskruvat och obevekligt. En kvinna,  hemmafru med två barn, blir övergiven av sin man och glider sedan ut i ett borderlinetillstånd skildrat med sådan osentimental ton att det blir jobbigt att läsa. Den skulle kunna omvandlas till en rasande klaustrofobisk film. Och värst av allt är frånvaron av existentiell eller politisk katharsis. Berättelsen om Olga blir oförlöst. Den slutar inte som dramaturgin säger att den borde. Det är därför den tar steget från fantastisk till ett litet mästerverk.

Som lämpligt soundtrack till Neapelromanerna föreslår jag den neapoletanska sångaren Roberto Murolo. Han finns på Spotify. Det är pinsamt att jag inte kände till honom förrän nu i sommar. Han är en av Europas största sångare, ever. Nu är jag fast hos både Ferrante och Murolo.

Garbo i regnväder

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-29 17:45

De senaste regniga dagarna har jag, för första gången, sett Greta Garbos talfilmer. Ett svajigt äventyr, från hennes berömda första replik "Gimme a whiskey" i den spektakulärt dåliga Anna Christie till den triumfatoriskt genomförda undergångsrollen som Anna Karenina. Och det är hennes ansiktet allt kretsar kring, som blir hennes räddningslina in i talfilmen. Ansiktet ... där all dramatik utspelas i minimala skiftningar: ska hon klara det eller inte? Där det magnifika och det bräckliga är tätt sammantvinnat, där en illa vald men knappt märkbar dragning med överläppen kan få henne att falla som en kapad hiss genom ett djupt schakt.

I sin lilla essä om Garbo (i Mytologier) skrev Roland Barthes att hon tillhör en tid i filmhistorien då en människas ansikte kunde sätta starka känslor i rörelse, som en trolldryck. Han påpekade träffande att hennes ansikte, ja hela hennes uppenbarelse, var "intellektuell". 

Jag tycker Garbos ansikte och Barthes texter har samma drag. De är tillknäppta, enormt vackra, svåra att avkoda och så fort leken spräcker dragen hotar ytan att krackelera med svåra följder; fallet genom det svarta schaktet.

I decennier har människor fascinerats av Garbo androgyna ansikte där det maskulina och feminina aldrig smälter samman men tvinnas i en pardans med oviss utgång. Barthes påpekar hur hon i Drottning Kristina går från ung man till hödragen drottning utan att förändra annat än kläder. Hennes ansikte är båda, till synes utan annan förklädnad än den hon alltid maskerade sig med — det där förtrollande kyligt aristokratiska ansiktet — när strålkastarna slogs på och kameran släppte bromsen. För länge sedan fanns ett svenskt rockband som hette Garbochock, en fin beskrivning av en ännu giltig upplevelse.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)