Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2016
› Visa senaste 10
februari (6 st)
januari (11 st)
Arkiv 2015
december (8 st)
november (13 st)
oktober (4 st)
september (13 st)
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Berget

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 14:53

Vid horisonten höjer sig de vackra och farliga bergen — som sagoberg. Där finns gerillan. Slätten är het. På eftermiddagarna flimrar ljuset. I den lilla staden är Jean-Noels pappa chef på kvarnen dit bönderna kommer. Det har hänt att han gömt algerier när militären jagat dem. De är vita. De är kolonialister men uppfattar Algeriet som sitt hem. Frankrike är ett främmande land.

En "stilla eftermiddag i juni — man kunde ha trott att det var fred"  kommer en lastbil till skolan. Chauffören vill ta med barnen på en kort utflykt. Det är förbjudet. Men alla följer med, utom Jean-Noel som inte vågar. De försvinner. Någon dag senare återfinns de med uppskurna halsar.

Efter självständigheten dröjer familjen sig kvar i staden. En dag möter pojken chauffören. Deras blickar möts. Nu har makten förflyttats. Han kommer aldrig straffas för sitt brott. När familjen till sist lämnar landet dröjer sig pappan kvar ända tills myndigheterna förstatligar kvarnen och han nästa lynchas. I Frankrike är de ovälkomna — ett slags white trash.

I Jean-Noel Pancrazus korta oansenliga roman Berget är de livsavgörande minnena nerskruvade. Smärtan har med åren lämnat kroppen. Traumat klingat bort. Jag läser försiktigt. Här finns avsnitt som påminner om vår egen tid; om hänsynslös terror,  grym militär repression och om de oskyldigas malande förtvivlan. Den hjälper mig att förstå genom att känna. Egentligen borde det räcka att säga att den getts ut av Elisabeth Grates förlag för att förstå hur den är.

Albert Camus skulle ha uppskattat Pancrazis roman. Den berättar om de enkla familjer som hamnade i kläm, som Camus kände solidaritet med. Men när Pancrazi såg sina vänner försvinna bort på lastbilens flak hade Camus redan dött i ett franskt bilvrak. Frankrike har en stark tradition av romaner om kolonialismens småfolk och deras reträtt. Jag tänker på Duras från Kambodja och Le Clezios från Västafrika och Indiska oceanen. Pancrazis roman ansluter fint.

Taikon: kulturskillnader och maktordningar

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-13 10:11

I dag har SvD Thom Lundbergs läsvärda recension av Katarina Taikons återutgivna bok "Zigenerska" — mer tankeväckande än den jag skrev i Expressen. Lundberg hittar en dubbel rörelse i Taikons text som kastar ljus över vinterns debatter. Den ena är att Taikon genom skrivandet frigjorde sig från gammalt berättande om romerna, även sitt eget. Lundberg jämför med proletärförfattarnas resa.  Hon politiserar frågan. Den gamla upptagenheten av kulturskillnader — romer som annorlunda, exotiska varelser i ett folkhemsskansen — övergår till ett perspektiv där makt och maktlöshet blir det viktigaste. När man skiftar perspektiv på det viset förändras hela landskapet. Makt hänger samman med politik och därmed möjlig snabb förändring. Kulturskillnader hänger samman med ursprung och avskärmning. Maktperspektivet utesluter inte kulturskillnadernas, inte hos Taikon heller, men frågan är var tyngpunkten ska ligga. Taikon skev sig fram till ett ställningstagande i den avvägningen.

Den andra rörelsen Lundberg identifierar är hur svenskhetens samhälle på olika sätt strävade efter att upprätthålla och förstärka diskussionerna om kultuyrskillnader — just de Taikon bröt upp från. Det sker genom att i olika situationer "tillverka" och reproducera den stereotypa bilden av romer. Vid en filminspelning blir till exempel Taikon ombedd att spela upp rollen som rom — att den inte var verklighetsförankrad spelade ingen roll, det var bilden man var ute efter, som rom tvingaes hon spela "rom". Majoritetssamhällets dominans vilade på ett slags teaterdrama med föreskrivna roller där idén om kulturskillnader cementerades varje dag i varje situation, varje möte med myndigheterna.

Känns det igen från Europa 2016?

Maurice i Flemingsberg

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-11 19:22

Jag borde ha skrivit om Maurice White redan i fredags förra veckan när jag hörde om hans död. Jag lyssnade på Earth, Wind & Fire hela kvällen, som så många andra fredagskvällar, naturligtvis på vinyl och helst de låtar med många bpm, deras ballader är för smetiga. "September" kan vara den bästa discolåten ever.

EWF hade låg status i mina kretsar i början av 1980-talet. De passade inte in mellan Magazine, Clash och Joy Division. Men jag hade några vänner som visste bättre. Det var inte bara låtarna jag föll för utan Maurice Whites hela kosmologi: pyramider, rymdskepp, egyptologi och blackness. Som en metalicfärgad borgerligt uppåtsträvande version på Funkadelics mer anarkistiska freakfunk. 

Jag minns en sen sommarkväll i Flemingsberg. Jag var på väg hem och kände migsäkert  ensam. Det kändes som om hela stadsdelen var tom. Från ett öppet fönster högt upp i ett av husen på Röntgenvägen, de med sämst status, strömmade "Fantasy" på megavolym. Jag kommer aldrig glömma det. Just den låten — med sitt Disneybudskap om att förverkliga sina drömmar och fantasier — på just den platsen. Jag svävade hem insvept i sommarskymningen. Plötsligt lycklig.

IS + S + Taikon

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-09 21:05

Senaste numret av Middle East Report var ett blekt tema om iS. Ovanligt blekt för att MER. Men även om den långa genomarbetade ledaren om IS bakgrund och nuläge inte säger så mycket nytt så tillhör den kategorin nyttiga texter för allmän tillnyktring, en sådan man sparar för att använda. Jag delar synsättet att man måste betrakta IS som en stat, eller åtminstone mitt i en övergång från revolutionär rörelse till statsprojekt. IS är t ex till största delen självförsörjande genom skatter, avgifter, oljeproduktion, utpressning och smuggling. I ledaren påminner MER om bakgrunden till IS gangsterekonomi. Där förs också ett intressant resonemang om att extremt våld och brutala utrensningar ofta tillgrips just när en stat konsoliderar sig — det har skett förr och upprepas nu.Läs här.

Men jag tror inte man kan förklara terrordåden i Paris på det viset. Jag delar samma förklaring som Barack Obama: att det var en provokation för att locka fram en euroamerikansk markinvasion i Syrien. IS vill ha krig mot rätt fiende. Hur hjältemodigt är det att varje dag terrorisera andra arabiska sunnimuslimer? Det skulle betyda att IS ändå vill fortsätta vara en revolutionsrörelse, inte ett statsbygge. Eller att de fortfarande vacklar fram och tillbaka.

I samma nummer finns också en läsvärd intervju med Yifat Susskind chef för kvinnorättsorganisationen MADRE om arbetet i Irak, i skuggan av IS, med att skapa skyddat boende för misshandlade och våldtagna kvinnor samt förföljda hbtq-personer. Den är lång och upplysande. 

Det har skrivits en del underhållande artiklar om S-krisen. Jag tänker i första hand på Åsa Linderborgs omtalade bokröjning. Men i går läste jag en mer eftertänksam och viktig och träffsäker text. Det är väl symptomatiskt att den skrivits av en liberal, Per T Ohlsson i Sydsvenskan. Den bör läsas som utgångspunkt för fortsatt diskussion.

I dag skriver jag om nyutgåvan av Katarina Taikons "Zigenerska" i Expressen.

Ja till brexit!

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-04 15:21

Den föreslagna överenskommelsen mellan EU och Storbritannien verkar vara en potentiell katastrof för vänstern. Att det förhandlats fram av Europeiska rådets ordförande och inte kommissionens är redan det ett tecken på unionens degenerering från överstatliga principer till mellanstatligt sönderfall. För EU:s skull hoppas jag att britterna röstar nej och att Storbritannien  sedan lämnar  den. Rimligen bör alla länder som saknar ambition att ansluta sig till euron också lämna EU under ordnade former. Socialdemokraternas brist på politisk hållning i Europafrågan är förfärlig — men man har vant sig.

Clinton for President

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-02 16:13

I dag är jag tillbaka som ledarskribent på Dagens arena efter att ha varit tjänstledig i fyra månader (för att få fart på arbetet med en ny bok). Jag har synpunkter på rapporten från regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare. Läs här.

Jag blir alldeles matt av den omotiverat omfattande bevakningen av första primärvalet i Iowa. Men naturligtvis har jag följt det. Amerikansk politik är ett gammalt intresse. Och de här primärvalen är väldigt speciells med sitt starka uppror mot de båda partiapparaterna. Republikanerna ser ut som ett parti nära ett historiskt sammanbrott. Jag undrar om partiet, så som vi känner det, kommer överleva det här presidentvalet. De centrifugala krafterna är enorma.

Om Ted Cruz skulle vinna nånstans så var det Iowa. Men han är antagligen helt chanslös i fortsättningen, med framgångar i enstaka delstater dominerade av kristen höger. Donald Trump visade att striden kommer stå mellan honom och någon av etablissemangets kandidater där Rubio har stor fördel men det kan ändras i New Hampshire där Bush och Kasich är starkare än i Iowa. Striden i republikanerna kommer bli lång skitig och kanske förödande. Det är inte omöjligt att konventet kastar ut Trump även om han vunnit flest elektorröster. Hela partiets framtid är hotad.

Jag tvivlar inte en sekund att Hillary Clinton blir demokraternas kandidat. Sanders kommer göra bra resultat i vita delstater, men de är som bekant en krympande del av USA och det räcker inte. Han pressar partiet åt vänster (underbart) men skulle bli en svag president (ja, vad har han nånsin uträttat under sina 25 år i Washington?). 

Om Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president skulle jag bli förbluffad. Demokraterna har numera automatisk fördel i presidentvalen och republikanerna uppförsbacke. Det är möjligt att Rubio kan besegra henne med minimal marginal. Men Trump? Knappast.

Jag kommer vara i Philadelphia under demokraternas konvent i staden och i Washington under valdagen i november. Härligt.

Houellebecq

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-28 13:38

I julas läste jag Michel Houellebecqs Underkastelse (översättn: Kristoffer Leandoer).  Den är ett litet mästerverk. Svår att avkoda till entydig debattroman. Var befinner sig författaren egentligen i den här högpolitiska berättelsen? Ingen riktig aning. Han gömmer sig bakom den skickliga kombon av minutiös realism, giftiga ironier och ren hyperbol. Att Marine Le Pen kan vara nära ett maktövertagande 2022 är synnerligen sannolikt. Men att England, Belgien, Holland och Tyskland ska regeras av islamistiska partier och Frankrike välja Muslimska brödraskapets kandidat till president samma år är naturligtvis vrickat — men Houllebecq lyckas framställa det som  helt normalt.

Jag har aldrig gillat Houellebecqs romaner. De har varit litterärt stumma. Och hans konservativa antimodernism och antikapitalism har stött bort mig. Hans huvudsakliga problem, mäns fall från sina maktmonopol, har varit lite rörande men utmynnat i total reaktion. Men den här gången faller allt på plats. Det grälla har blivit mångtydigt. Plötsligt läser jag honom, en aning överrumplad, men en känsla av akut aktualitet.

Jag undrar vad det egentligen är för roman han skrivit. Jag tvivlar på att den är en dystopi om "islamiseringen av Europa". Det enda verkligt frånvarande partiet i romanen är Nationell fronten. De passerar bara förbi i marginalen. Är den tysnaden betydelsefull? Är det i själva verket om deras högst sannolika maktövertagande han skriver, men projicerat på islamismen? Nej, kanske inte. Men Underkastelse kan absolut läsas på det viset. För vad den egentligen handlar om är en epoks undergång, och hur den ersätts av en radikalt konservativ där auktoriteten, gudomligheten och manligheten återupprättas.

Romanens första del beskriver ett slags apokalyptiskt skymningsläge i Paris. En typiskt radikalkonservativ fantasi av gammalt snitt. Men jag fångas av att det är en trovärdig skildring av hur de sista veckorna kan vara innan Nationella fronten övertar makten i Frankrike, eller Sverigedemokraterna i Sverige. Känslan av förlust, tomhet och även etargi. Människor har lämnat Paris. Några emigrerar. I de fattiga förorterna pågår skottlossning. Tevenyheterna har tystnat. Motorvägarna ligger öde med döda kroppar vid plundrade bensinstationer.

Hans beskrivning av den vinnande islamistiska ordningen (i koalition med både gaullister och socialister) är träffande. Den är patriarkalt konservativ. En gammal fransk katolsk höger återvänder med muslimsk yttre form. Männen finner sig väl tillrätta. Normerna återinförs. Den värderelativistiska, kosmopolitiska, feministiska, postmoderna, rättighetsvurmande, identitetspolitiska, liberalsocialistiska vänstern sopas ut. 

Underkastelse ringar in den obehagliga samtidsandan. Jag skymtar Anders Ygeman mellan raderna.

Det förfärliga Danmark

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-27 13:20   2 kommentarer

Nu har Danmark beslutat att konfiskera flyktingars egendom. I EU:s Stadga om de grundläggande rättigheter artikel 17 står det: "Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det". Jag har väldigt svårt att förstå att konfiskering av näst intill all personlig egendom någonsin kan försvaras med samhällsnytta. Konfiskeringspolitiken har andra orsaker — och den måste prövas rättsligt. Den påminner om konfiskering av judisk egendom i nazityskland och masskonfiskeringarna i Sovjetunionen. De som utsätts för övergreppet har inget inflytande, de har inte variot med om att besluta om lagen.

Ai Weiwei har beslutat att stänga ner en utställning i Köpenhamn och hämta hem ett konstverk i Århus i protest. Men vad kan vi andra göra? Vi som inte har den möjligheten till uppmärksammade stora protester? Vi kan samlas till protestmöten och demonstrationer. Och jag kommer inte längre resa till Danmark. Jag kommer bara använda det som genomfartsland till andra och friare länder. Jag kommer undvika att köpa danska varor. Jag kommer inte delta i några samarbeten eller utbyten med danska myndigheter (inte för att jag någonsin fått sådana möjligheter, men ändå ....). Ja, jag vet att det låter lite löjligt, men man får försöka svara med det lilla man har.

Varför denna vansinniga lag? Den oficiella förklaringen att konfiskeringarna skulle bidra till kostnaderna för flykringpolitiken är uppenbart nonsens. Jag tror orsaken är en annan. Många flyktingar från Syrien är välutbildade och inte utfattiga. Men den danska invandringsfientligheten kräver att de invandrade uppfattas som hjälplösa människor utan egna resurser och egen vilja. De ska vara beroende. De ska ligga på knä och be om välvilja. De ska vara som nakna barn inför den danska staten. Därför måste deras egendomar konfiskeras. 

Man kan se samma mekanism bland Sverigedemokrater. Alla påståenden att många syriska flyktingar är välutbildad medelklass bemöts med raseri. De är analfabeter, ropar mobben. 

Att en högre andel invandrade kvinnor har eftergymnasial utbildning än Sverigefödda män uppfattas som en kränkande verklighet.

Kulturskillnad?

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-25 20:17

I Skåne byggde en 38-årig läkare mödosamt och på egen hand en betongbunker som fångcell på sin tomt. Sedan planlade han i detalj en avancerad kidnappning av en ung kvinna — och genomförde den. Hon låstes in i bunkern. Möjligen våldtogs hon. I dag uppmärksammas rättegången mot mannen. Mönstret känns igen. Vi har sett liknande fall i Belgien och Österrike. Varför är det inga med invandrarpanik som nu skriver ledare om kulturens betydelse för just den här typen av mäns övergrepp? Är det ett särdrag för norra Europas välfärdskulturer? Varför utbrister inte Ivar Arpi att vi nu äntligen måste få befrias från bojorna för att kunna tala om kulturskillnader? Som tur var klantade sig mannen och kunde avslöjas redan efter någon vecka. 

Till Europa

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-20 13:28

I dag hittade jag ett fint citat från Jean Monnet, på engelska: "Why should there be a border beyond which I treat men differently from those on my side?" Så skrev en av Europtankens banbrytande gestalter. Det borde stå på varje gravsten över varje okänd migrant som drunknat i Medelhavet, som en anklagelse.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)