Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
oktober (12 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Klusterbomber i Ukraina

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-22 13:19

I helgen är det parlamentsval i Ukraina. Det är en våldsam valrörelse. Det kommer nyheter om både misshandel och mordförsök mot politiker från alla politiska håll: radikalnationalister så väl som de i huvudfåran. Det talas om ryska medborgare som arresterats (ja, ja ... man blir varken förvånad om det är sant eller osant).

Och runt Donetsk fortsätter dödandet. Det är hög tid att få slut på striderna. Ukraina kan inte vinna tillbaka förlorat territorium med kanoner. De kommer då bara erövra några städer där alla invånare börjat hata Kiev, med samma intensitet som de verkar förakta de milisgangsters och separatister som styr nu. Från Human Rights Watch har det nyligen kommit rapporter om att båda sidor använt förbjudna klusterbomber. Det är krigsförbrytelser. Om jag inte minns fel är det nu över 4000 döda i kriget.

Ukraina har haft all rätt att bemöta de beväpnade separatisterna i öst med våld. Nu är läget att båda sidor förlorat. Sånt måste man kunna acceptera och ändra strategi. Donetskregionen kommer nu sälla sig till raden av underliga regioner med märklig mellanstatus som Transnistrien i Moldavien och Republika Srpska  i Bosnien. De framstår som en helt ny uppfinning. Jag tror de är tickande bomber och tillstånd som håller kvar människor i fattigdom.

I dag skriver Stig Fredriksson, som vanligt, bra och angeläget om Ryssland på Expressen kultur. Läs här.

Och Ulrika Kärnborgs ledare på Dagens arena om kulturministern och presstödsreglerna tillhör också nödvändig läsning.

I kväll fortsätter SVT:s dokuserie om Kärrtorp. Bortsett från speakerröstens föråldrat  fåniga fördomar om förorten som "sömnig" och "sovstad" var första delen i går klart bra. Då om kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson och en informatör på SD:s riksdagskansli. Båda bor i Kärrtorp.

U-båten

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-20 19:52

Jag hör många nu säga att den sk "incidentberedskapen" måste höjas. Alltså: mer pengar till försvaret. Man säger det har blivit så mycket sämre än förra gången det jagades u-båtar i Stockholms skärgård på 1980-talet. Då hade militären mer resurser. Då var de effektiva. Nu är de tomhänta. Jag begriper inte argumentens logik. Den gången lyckades man trots veckor av u-båtsjakt och sjunkbomber som exploderade inte hitta några bevis på u-båtar. När de till sist kom med en ljudinspelning avslöjades det vara uttrar eller minkar eller nåt annat slankigt djur på bandet. Bättre förr? Inte så uppenbart.

I Godmorgon världen spekulerade jag — inte sämre än alla andra spekulerande — att Ryssland medvetet låtit Sverige misstänka en u-båt. Vi ska veta att de finns i skärgården, när de vill och på egna villkor. Syftet är att skrämma oss till tystnad, sluta kritisera den ryska etnoimperialismen, dra tillbaka stödet till demokratioppositionen i Vitryssland, tona ner kritiken mot den ryska ockupationen av delar av Ukraina. Jag tycker fortfarande det låter som en möjligt rimlig teori.

Fotot på den svartklädda mannen som springer över skäret kommer bli en klassiker. Det skulle kunna vara ett konstprojekt.

Farm med en annan August

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-20 15:32

Varför är nomineringarna i fackboksdelen av Augustpriset nästan alltid lika konstiga. Utgivningen av samhällsdebatterande litteratur har aldrig varit bättre än nu. Vi lever i en guldålder. Men när nomineringarna kommer märks det bara fläckvis. Att inte Erik de la Regueras bok Gränsbrytana eller Susanne Lundins Organ till salu nominerats är uppseendeväckande. Och att förbigå Olle Svennings biografi om Hjalmar Branting är helkonstigt.

Det har, av den här anledningen, då och då diskuterats att starta ett annat pris för så kallad  sakprosa. Kanske dags att gå från lunchmummel till handling? 

Augustpriset till skönlitteraturen sköts på helt annat sätt; professionellt. Och har därför också mycket säkrare status.

Äntligen

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-18 13:39

I dag skriver Anna Hallberg på DN kultur en hoppingivande spaning om vart den unga kreativa litteraturen tagit vägen, nämare bestämt bort från Stockholms så kallade innerstad. I stället återfinns den nu i mindre städer, på ännu mindre orter, i förorter eller i utländska storstäder. Dessutom citerar hon min förortsbok på ett fint sätt. Men det viktigaste är den övergripande iaktagelsen. Äntligen framstår nyurbanisterna som de tillbakablickande, lätt föråldrade svärmare (anno 1990-talet) de alltid varit. Jag läste tidigare i är en liknande text som Anna Hallbergs, men i Guardian om hur författare och konstnärer börjat överge London.

Mitt sammanhang

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-17 10:12

Tidigare i veckan träffade jag journalisten och författaren Martin Gelin som var i Sverige några dagar. Det är alltid roligt att prata amerikansk politik med honom. Naturligtvis kunde vi inte heller undvika Daniel Suhonens bok. Gelin frågade vilka i kretsen kring Löfven och hans regering jag känner eller står nära. En helt rimlig fråga. 

Efteråt tänkte jag att det är viktigt att vara öppen med sånt. Mitt svar var enkelt. Det är nämligen bara ett statsråd jag räknar som en bekant, nämligen Margot Wallström. Vi träffas ibland, men väldigt oregelbundet, i privata sammanhang genom gemensamma vänner. Jag gillar henne både som person och politiker. Men det innebär också att jag undviker att skriva om henne. 

Sedan finns det naturligtvis politiker jag träffar i olika offentliga och professionella sammanhang. Men det är något helt annat. Och några jag hälsar på och byter några hastiga ord med när vi träffas, av den enkla anledningen att de är både trevliga och sympatiska, typ Ylva Johansson och Mona Sahlin. Men är min kontakt med det politiska etablissemanget litet. Jag blir aldrig, eller enormt sällan, inbjuden till den typ av informella träffar som Suhonen berättar om i sin bok.

Jag tror det är viktigt att berätta sånt. Bara så ni vet.

Den typen av symbios Suhonen utvecklade med Juholt tror jag är förödande för den som aspirerar på att uppfattas som intellektuell och trovärdig skribent. Kan man betrakta Suhonens bok, den uppriktiga och nästan privata tonen, som ett försök att tvätta sig ren från symbiosens kladd?

I dag har jag ledare i Dagens arena med förslag till rödgrön migrationspolitik. Den blev rätt bra. Läs den här. I kommentarfältet var det en som skrev att ledaren var det mest extrema hen någonsin läst om invandringsfrågan. Det var lite kul.

Kobani

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-16 11:25   4 kommentarer

Jag läser att den kurdiska milisen, med hjälp av amerikanska bomber, verkar vända striden i staden Kobani. Men fortfarande väcker bilderna gamla minnen. Nu är det turkiska tanks som står uppställda på en höjd utanför staden. För många år sedan var det israeliska soldater som stod ovanför Sabra och Shatila och såg på hur falangisterna gick in i gränderna och massakrerade palestinier. Israelerna visste vad som skulle hända, de vissta vad som pågick och de lät det ske. Den turkiska militären betraktar nu på samma sätt hur ISIS dödar kurder — och de kommer aldrig ingripa.

Passiviteten, och hjälplösheten, i regionen inför ISIS skrämmer mig. Det är som att hela Mellanöstern faller samman. Inga stater verkar kunna eller ens riktigt vilja ta praktisk ställning. Går de bara och väntar på USA? Det blir alla dess korrupta regimers dödsstöt. Sedan får vanliga människor betala priset för överhetens inkompetens. Ja, de betalar redan. För mer än ett år sedan varnade jag för att kriget i Syrien skulle utvecklas till ett regionalt storkrig, ungefär som första världskriget i Europa. Några tyckte jag överdrev. Men nu är MÖ där.

Det måste till en samlad strategi, inte bara mot ISIS, utan mot hela den revolutionära islamismen som politisk rörelse: militant, finansierad och inte utan folkligt stöd. De är inblandade i väpnade konflikter, som de initierat, över en enorm snart sammanhängande geografisk yta. Från Afghanistan/Pakistan via Irak/Syrien till Libyen och Mali plus Jemen, Nigeria, Somalia.

De är inte bara extremister. Det är en totalitär politisk ideologi som måste pekas ut, ringas in och bemötas. Men hur gör man?

I NY Review of Books läste jag nyligen en intressant artikel, recension av två nya böcker. Den var djupt pessimistisk. Jag delar den känslan. Det fanns ett ögonblick när det verkade framträda en demokratisk islamism, men det är nu förbi med Tunisien som enda exemplet på motsatsen. En av de två böckerna borde jag försöka hinna läsa: Shadi Hamids Temptations of Power. Islamists and Illiberal Democracy In a New Middle East.

I den här allvarliga situationen blir Nalin Pekguls förbittrade vendetta mot det nya statsrådet Mehmet Kaplan patetisk och helt omdömeslös. Han är ju demokrat. Det är en jävla skillnad. 

Mara Lee

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-13 17:10

Snart sitter alla litteraturätare med en Pariskarta i knäet och läser Patrick Modianos romaner. Men glöm inte att även Mara Lees nya Future Perfect till stor del utspelas i Paris, och i en skånsk by. Jag tycker den är hennes litterära genombrott. Hennes romaner verkar framkalla väldigt olika reaktioner. Jag har gillat hennes två tidigare, i synnerhet Ladies, men den här gången har hon lyckats få till en riktigt bred berättad roman. Fortfarande står unga människor i gränslandet till att bli vuxna i centrum. Men nu inkluderas människor i alla åldrar som förenas av att inte uppfattas som "normala" utan lite "eljest", som P O Enquist brukar skriva. Några lever ett slags dubbelliv. En del går under. Man kan förenklat säga att hon skrivit en fullfjädrad queer-roman, men med beskrivande begrepp som skevhet och att vara skev.

I ett kort avsnitt, som jag genast märkte ut som centralt, betraktas två unga personer av en tredje, en typisk voyeur-scen, kanske författarens tvetydigt privilegierade blick med "den outgrundliga fascinationen inför det skavda, asymmetriska och bristfälliga. Samt den nästan moderliga instinkten att ta hand om samt nära det bristfälliga som därefter skulle börja blomma."

Tyvärr är det få som blommar i Future Perfect. Det är en mörkt sorglig berättelse om överlevnad och undergång. Och det är absolut ingen mikrostudie med närgången lins, utan en klassisk story om två skånska familjer och en rad människor som passerar förbi. Missa inte Mara Lee.

Röda fanor från Roy & Son

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-12 14:07

Mitt förtroende för Daniel Suhonen har sedan fem år legat lågt. Medialanseringen av hans Juholtbok började för min del med Björn af Kleens träffsäkert ambivalenta porträtt i DN kultur. Det bekräftar mina förbehåll. Suhonen framträder som narcissist. Fotografierna på honom som socialismens sårade Kristus är lika avslöjande som senaste Fönstrets omtalade omslagsfoto på Katrine Kielos. Hur tänker SAP:s intellektuella om sig själva, egentligen?

Under många år jagade Suhonen Arena för att vara "lattevänster". I DN berättar han nu att han ansar skägget på exklusiva hipsterlandmärket Roy & Son vid Hornstull. Well, well, vad ska man säga.

Boken? Jag kommer läsa, när jag hinner. Nu har jag bara mediabilden. Det är bra att någon offentligt skär upp alla gamla varbölder. Jag tror Socialdemokraterna mår bra av det. Han verkar dessutom, möjligen oavsiktligt, framställa sig själv och Juholt som två samstämda clowner. Helan och Halvan? Men det är fortfarande svårt att känns förtroende för Daniel Suhonen.

Två uppgifter slås nu upp som stora nyheter trots att de var kända sedan tidigare. Både att Anders Sundström tillfrågades redan innan Juholt avgått, men tackade nej, och det "hemliga" VU-mötet Carin Jämtin tillkallade finns beskrivna i Lena Hennels och Lova Olssons bok Humlan som flyger. Där redogörs också för Löfvens hållning, bl a att han ville ge Juholt en chans till innan han tvingades gå. Det borde alla reportrar veta.

Om media nu lyfter upp just dessa tre uppgifter som det "nya" i Suhonens bok kan man undra lite över vad den egentligen avslöjar, mer än all frustration och allt förakt Juholt väckte.

Jag roade mig med att plocka fram min egen artikel på Expressen kultur någon dag efter hans avgång. Läs den här i mitt textarkiv.

Resultat

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-10 10:39

Här kan du läsa min artikel om Patrick Modiano i dagens Expressen. Fanns många tankar som jag inte fick plats med. En som jag hoppas någon annan kanske vill utveckla är det intressanta, och kanske överraskande, släktskapet mellan Patrick Modianos och Klas Östergrens författarskap, mellan den fördolda historien i Frankrike och den i Sverige. De har olika stil, men delar intresse för det som sker bakom fasaderna, de oklara sambanden, minnena, skuggspelen.

Modiano!!

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-09 19:27

Ha ha. Det blev Patrick Modiano. En av de tre jag hoppades på. Nu har jag lämnat min artikel om honom till morgondagens Expressen. Sagt ja till att medverka i Babel om honom. Och sedan stekt pannkakor. Det blev en jobbig dag. Började i morse läsa Per Arne Tjäders nyutkomna bok om Modiano. Vilken tajming.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)