Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
mars (2 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Vithetsnormen är nu förbjuden mark

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 15:20

SVT har beslutat att nyhetsredaktionen ska få återuppta sin granskning av bolagsstyrelsernas monokroma vithet. Det är bra. Men det är fortfarande förbjudet att tala om hudfärg som grund för orättvisa i public service. Problemet ska formuleras med andra ord. Jag antar att man ska använda begreppet "invandrarbakgrund". Men i hur många generationer kan man använda den kategorin om människor? Eller kanske "annan etnisk tillhörighet". Men vad tusan betyder det? Kan någon förklara? Hudfärg är verkligen inte heller riktigt bra. Jag anser nog att rasifierad är en väldigt bra orduppfinning. Det associerar till klassisk biologisk rasism (hudfärgen) men fungerar superbra för den nya kulturellt baserade rasismen. En svensk jude blir, i det antisemitiska våldets skugga, lika rasifierad som en afro-svensk — men på lite annat sätt, i en annan kontext.

Jag gjorde en motsvarighet till SVT:s granskning, men av facket i höstas i Expressen kultur. Resultatet var lika nedslående. jag skrev bl a så här:

"Men det blev ännu värre när jag letade namn som antydde utomeuropeisk bakgrund. I TCO-förbundens styrelser finns ingen alls. I de fjorton LO-förbundens hittade jag fyra, av sammanlagt 166 ledamöter. Att betrakta fackföreningsrörelsens ledning är, med Sara Ahmeds ord, "som att stiga ner i ett hav av vithet." "

[ ... ]

"Spelar det någon roll? Javisst. Sverige är ett segregerat land. Det har dragits en "colour line" mellan olika erfarenheter. Vi kan beklaga, men knappast förneka den. Facken spelar en mäktig roll i svensk samhällsdebatt, utan dem skulle jämlikhetspolitiken vara omöjlig. Men hur påverkas deras orienteringspunkter när de på "fel" sida om den hindrande linjen inte finns med vid beslutsborden? Då minskar chansen att någon närvarande bråkar om rasdiskrimineringens konsekvenser och hur den skär genom klassamhället. "

Läs hela här.

I Dagens arena, i dag, summerar jag några symbolpolitiskt viktiga bakslag, i förhållande till SD, under den senaste tiden.

Påminnelse om 1924

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-01 12:56

I början av sommaren 1924 försvann Giacomo Matteotti från sitt hem i Rom. Han var Socialistpartiets ledare och frän kritiker av Mussolini. Två månader senare fann man hans kropp och det blev uppenbart att han mördats. Ingen dömdes för mordet och bevismaterial förstördes. Men med stor säkerhet fanns de skyldiga bland de gangsters som Mussolini omgav sig med.

Mordet innebar att de som länge varit osäkra på Mussolinis politik insåg vad den innebar. Mussolini var en despot med en makt som vilade på våld. Och för Mussolini själv innebar det att han definitivt cementerade sitt enmansstyre. För demokrater innebar det landsflykt eller liv under hot.Mordet på Matteotti var både en faktisk och symbolisk vändpunkt.

I fredags kväll mördades den ryska oppositionsledaren Boris Nemtsov — allt starkare kritiker av det ryska angreppskriget mot Ukraina. Hur kan man undvika att minnas mordet på Giacomo Matteotti?

Efter att protesterna börjat klinga av sade Mussolinis sä här: "Italien vill ha fred, arbete, lugn och ro. Jag kommer ge landet allt detta; med kärlek om det är möjligt, med styrkehandlingar  om det är nödvändigt." Det är nog ungefär samma saker Putin nu upprepar.

Revolutionärerna

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-25 13:17

Kidnappningen av den stora gruppen assyrier förstärker det vi redan borde veta. Den revolutionära islamismen är en politisk rörelse som följer rasismens logik till dess yttersta spets. Deras metod är etniska rensningar, folkfördrivningar, massavrättningar. De arbetar hårt för att uppnå rasistens dröm: det homogena, enhetliga och likriktade — åter till äkthet och ursprung. Man kan också säga att de intensifierar manlighetens globala krig mot kvinnorna. De återvänder till en gammal idé om Sanningen (den enda och fasta) som regerandets legitimitet. Därför hatar de också all slags relativism — och därmed tankefriheten.

I senaste Dissent efterlyser Michael Walzer en "intellektuell kampanj" mot de revolutionära islamisterna (i en artikel som i övrigt inte är helt klockren). Jag har länge känt mig ansluten till en sådan hållning. Men vi behöver bli fler. Jag skriver kort om läget i Expressen i dag. Men vill göra några enkla saker ännu tydligare.

1. Vi behöver bättre ringa in och karakterisera den revolutionära islamismen som en distinkt politisk ideologi och praktik. Sluta tala om bara "extremister". Det är för vagt. Det här är en motiverad och övertygad rörelse med en politiskt vision.

2. Vi behöver omsorgsfullt särskilja den revolutionära islamismen från den breda islamistiska mittfåran. Det håller inte att i svepande begrepp tala om "islamisterna". De flesta av dem är lika rädda för revolutionärernas terror som alla andra.

3. Att bekämpa, begränsa och kanske så småningom lyckas besegra den revolutionär islamismen kräver att så många som möjligt innesluts i det demokratiska vi:et. Det är därför det är så viktigt att särskilja och tydliggöra vad den revolutionära islamismen är. Däremot ska despoter som Sisi och Assad vara uteslutna från alla sådana allianser. Målet måste ju vara att även de störtas. Den uppkomna situationen är ju i hög grad deras fel.

4. Läget är allvarligt. Inte i Europa. Men i Mellanöstern och norra Afrika. Från Afghanistan och Pakistan till Mali och Nigeria. Det här är en klassisk solidaritetsfråga. Den här gången måste européer stå solidariskt med de folk som drabbas av det totalitära våldet.

5. De revolutionära islamisternas hat mot det mångkulturella och kosmopolitiska löper parallellt den etnonationella högerns i Europa — även Sverigedemokraterna. Det IS nu gör i Syrien är det en del svenskar (som röstar på SD) drömt om. Överdriver jag? Läs deras rasistiska och kvinnoföraktande hatmail: där hotar de med våldtäkter, lynchningar, sexuellt våld och fördrivningar. Deras onda drömmar är en spegel av IS onda praktik.

Vänsterbett

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-24 21:33

I dag blev jag biten av liten hund. Seriöst. Utanför Kaffe. Den bara högg rakt in i smalbenet. helt oprovocerat. Blev två ordentliga bitmärken. Tur att jag tagit stelkrampssputa för nåt år sedan. Södermalm är till för att undvikas.

Jag har flera gånger uppmärksammat att gamla Dissent genomgått en generationsväxling och piggnat till. Det gamla gänget är väl över 80 snart, så det var dags. Nya numret är lika bra som de senaste. Lysande tema om hur flera amerikanska storstäder nu styrs av stabila progressiva majoriteter. Roligast var att läsa om Seattle där miljardärer och radikaler nu samsas. Amazonimperiet, stadens gamla fackliga vänster och de nya sociala rörelserna lever i en säregen balans. Seattle har nyligen beslutat om landets högsta minimilön. Där finns också en artikel om hur Bill de Blasios politik i New York bromsas och hindras av delstatens guvernör (även han demokrat). Men Los Angeles är naturligtvis mycket mer spännande än New York. Där har en vänsterallians dominerat i femton år och den reoublikanska högern är helt bortsopad. Det är lite underligt att L.A. aldrig får uppmärksamhet i svenska nyhetsmedier, i synnerhet som den politiska kantringen är så sammanlänkad med invandringen. Manuel Pastors artikel om L.A. säger inte så mycket nytt, men för de som inte kan storyn är den ett måste.

Dessutom skriver Maxine Phillips (som tillhör Dissents veteraner) om rörelsen Moral Mondays som startade i Raleigh, North Carolina, med en radikal präst i spetsen. Väldigt hoppfullt. Raleigh tillhör mina gamla hemstäder från åren i USA. En ganska osannolik mittpunkt för en radikal folklig rörelse, som dessutom är uttalat tvärsektionell — i Södern.

Tvärsektionella arbetssätt och perspektiv utmärker f.ö. alla de här framgångsrika amerikanska vänsterrörelserna: i Los Angeles, New York, Raleigh och Seattle. Det märkliga är att det ofta är facket som går i spetsen för det tvärsektionella. Vilken kontrast till det , i det avseendet, konservativa LO.

Blige, Blige, Blige

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-23 17:49

Mary J Bliges "The London Sessions" måste vara vinterns mest oväntade återkomst. Det senaste med stil kom för tolv år sedan. Och så gör hon plötsligt sin bästa nånsin. Jag tänkte det inte ens var idé att kolla den nya på Spotify, men så hörda jag av en slump första låten, "Therapy" , och det sade bara pang. Texten på den rotiga låten är ju så typisk för Blige som bäst: kaxig, rolig och alltid personlig (eller privat: jag tror alltid att varenda ord hon sjunger handlar om henne själv). Och sen fortsätter det bara. Inte en enda dålig låt. Det har väl aldrig hänt. Skivorna från hennes storhetstid på 1990-talet plågades alltid av en knippe sega saker i mitten eller på slutet. Men nu: wow, som en laddad raket. Och jag älskar porträttfotot på omslaget, med hårt blonderat hår. Jag uppfattar bilden som en fin hommage till Etta James, som avled för två år sedan. Mary J Blige är arvtagaren till både Etta James och Aretha Franklin. Det är deras tradition hon för vidare. Glöm Beyoncé. Älska Blige.

Svenskt medlöperi

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-20 09:04   1 kommentar

Växjös nej till damen med handväska handlar, som många redan påpekat, om okunskap och okänslighet. Men är inte beslutet ännu allvarligare? Nämligen ett tecken på hur samhällsklimatet och synen på demokrati omvandlas när Sverigedemokraterna tar plats mitt i politiken.

Sedan bilden först publicerades har damen (av alla demokrater) uppfattats som exempel på civilkurage — ett ideal att sträva mot. Nu utpekas hon plötsligt, av kommunpolitiker, som symbol för våld. Så laddas bilder om när SD har tretton procent, och dessutom omges av beväpnade stormtrupper beredda att hota och sabotera. Växjös politiker definierar en ny tidsanda: ett ryggradsbefriat medlöperi med demokratins fiender.

Beslutet kom mindre än en vecka efter morden i Köpenhamn. Trängda av angrepp från revolutionära islamister och etnonationalister viker Växjös politiker ner sig — säkert inte utan stöd från allmänheten. En välkänd bild av hur en människa överväldigas av demokratisk övertygelse utesluts från offentligheten och stämplas som våldspropaganda. Det är inte okunskap. Det är kalkylerad feghet. Och det är oerhört allvarligt.

Jag har letat efter gamla handväskor i källaren. Men hittar inga. Det finns en loppis i Pingstkyrkan. Jag ska gå dit och leta. Jag vill göra som så många andra: hänga en handväska på någon staty, helst någon här hemma vid torget i Huddinge.

Läs om Samir. Nu.

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-18 18:44

I senaste Bang skrev Evin Ismail en nyttig artikel om hur "muslimen" framkallats som fiende. Jag har citerat den både här och i Expressen. Nu är hon tillbaka med en fenomenal artikel i nya Arena: "Varför ville du dö, Samir?".

Samir är jämngammal med henne, uppväxt i en fattig förort inte långt från den där hon var barn. Evingav sig i väg till universitetet. Samir försvann till IS i Syrien där han avled. Men innan han åkte dit hade Evin gjort en lång intervju med honom för ett forskningsprojekt. Nu efter hans död återvänder hon till hans röst på hennes diktafon. Det är en infernalisk text. Evins föräldrar är kurd respektive shiamuslim.Hade hon levt kvar i Irak kunde hon därför ha varitSamirs offer. Det var sådana som henne de revolutionära islamisterna dödar, lemlästar och fördriver.

Samir trycktes verkligen ner av svensk rasism och arrogans. Han var född i Sverige, men  när han kom till skolan placerades han i en klass bland nyanlända som inte kunde ett ord svenska. Han lärde sig avsky Sverige.

"Livet tedde sig som en ständig kamp för Samir, en kamp om att inte bli sedd utifrån andras föreställningar och om att till slut underkasta sig dem. Hans liv påminner om livet som anonym fiende. [ ... ] Jag undrar om det var i Syrien med IS och de andra svenskarna som han fann en första gemenskap. Var det där han fick en acceptans, var de alla enade i sitt utanförskap?"

Och längre fram i texten: "Våldtäkter, halshuggningar, människohandel och massavrättningar. Konflikten är inristad i min kropp, och hans röst, hans existens hotar min. Det är svårt att lyssna till rösten, konflikten kommer alldeles för nära inpå min existens. Jag kvävs av hans röst."

"Min uppgift är att beskriva och mänskliggöra den som vill förgöra mig. Om mina föräldrar inte hade flytt från Saddam Husseins Irak, hade jag kanske varit ett av hans offer."

Ja, ni förstår. Det är en fantastisk text alla borde läsa. Här är en länk till den. Den ökar förmågan att förstå och ger verktyg att tänka vidare hur de revolutionära bäst bekämpas. I synnerhet som mördaren i Köpenhamn i vissa avseenden verkar påminna om Samir. En ung man med problem som känner att alla dörrar stängs framför honom, och inspirerad och upptänd av de revolutionära islamisterna drar ut på stan för att döda.

Jag är helt enig med Evin Ismail om att det här är den stora frågan. Och för mig är det en klassisk solidaritetsfråga: hur stöttar man alla de demokrater och vanliga människor i Mellanöstern, Nordafrika, Nigeria, Mali och andra platser som nu hotas av den här totalitära ideologin?

Tre saker alla redan borde veta

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-15 17:37

1. Återigen mördas europeiska judar. Nu av revolutionära islamister. Ingen kan längre förneka att det är en rasistisk politisk ideologi. Morden i Paris och Köpenhamn har ingenting med Palestinakonflikten att göra. Det är uteslutande en fråga om rashat. Alltså: Den revolutionära islamismen är rasistisk.

2. SD är de ljusskyggas brödraskap. De verkar ha skattefuskat i stor skala. Chefredaktören och ansvarige utgivaren för deras tidning hoppar av eftersom han i praktiken var en maktlös marionett. Och järnrörsmannen, som för några år sedan laddade för att slå in bröstkorgen på svenskar han betraktade som osvenska, är tillbaka. Ja, i själva verkat har han alltid varit på plats, att han tvingades bort från partiledningen var redan från dag ett bara bedrägeri. Vilket gäng!

3. Att ateister kan vara lika farliga som religiösa fundamentalister. Det tog tid för mordet — som verkar ha varit rena avrättningarna — av tre amerikanska muslimer i Chapel Hill, North Carolina, nådde svenska nyheter. Mördaren framstår nu som besatt religionshatare. Jag har bott i Chapel Hill. Vet hur det ser ut. En av USA:s trevligaste och mest liberala städer. Underbart universitetscampus. Osannolik stad för sådant hatbrott.

Och till sist. I lördags hade jag en artikel i Sydsvenskan om den nyligen avlidna algeriska författaren Assia Djebar. Den är jag rätt nöjd med. Läs här.

Med Zyklon B som argument

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-12 15:27   1 kommentar

I går nämnde jag slagväxlingen mellan Äsa Linderborg och Stefan Ingvarsson om Sovjetunionen. I dag skriver Linderborg ett angrepp som måste göra varje vaken läsare illa berörd. Hon skriver att det luktar Zyklon B om Stefan Ingvarsson, närmare bestämt: "Det luktar Zyklon B om hans revisionism".

Jag blev så chockad att jag läste genom hela debatten, igen. Hur kan man hamna i sådant ordval? Får man skriva så om en annan människa?

Det började med att Linderborg gjorde stor sak av den rysk propagandalögnen att Vladimir Putin, i motsats till andra europeiska regeringschefer, inte bjudits in till högtidlighållandet av befrielsen av Auschwitz. Ingvarsson påpekade att det inte var sant och hade en del andra synpunkter på Linderborgs artikel om Röda Arméns och Sovjetunionens insatser i andra världskriget. I stort sett tycker jag han hade helt rätt. Men LInderborg blev rasande. Ja, hon tappade besinningen och tillskrev Ingvarsson en rad åsikter han inte gett uttryck för.

Måste man känna entydig tacksamhet för att just Röda armén besegrade den tyska regimen i östra Europa? Det hade naturligtvis varit bättre om brittiska och amerikanska trupper gjort det — men några sådana förutsättningar fanns inte, verkligheten var en annan, den sovjetiska armén var starkare och offervilligare.  Men Sovjetunionen ersatte nazistisk folkmordspolitik med kommunistisk diktatur. Folken fortsatte leva i ett fängelse. Östra Europa befriades inte förrän 1989, när medborgarna själva gjorde uppror — och i motsats till alla andra tidigare uppror äntligen lyckades.

Hitlertyskland orsakade världskriget, ville ha det, strävade efter det. Men det utlöstes genom den tysk-sovjetiska pakten och den följande uppstyckningen. Den sovjetiska terrorn var förfärlig. Den tyska ännu värre.

Det är sådana här, inte särskilt kontroversiella, resonemang som gör Linderborg rasande. Hennes långa artikel den 6/2 är en uppvisning i påståenden utan saklig grund och förfalskningar av Ingvarssons ståndpunkter, som hon buntar samman med fascister och en "ny historieskrivning" som hon säger dominerar helt, överallt, men som jag knappt sett skymten av. Jag drar den gamla slutsatsen att den som skriker högst har mest att dölja.

Men i dag kom alltså hennes påstående att Stefan Ingvarssons ståndpunkt luktar Zyklon B. Kan en kulturchef skriva så om en meningsmotståndare? Vad är det för tonläge? Vad rymmer det för människosyn? Ligger det i linje med Aftonbladets publicistiska och politiska hållning? 

Läs själva: Linderborg 1, Ingvarsson 1, Linderborg 2, Ingvarsson 2, Linderborg 3

Ryssland x 3

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-02-11 21:55

Tre artiklar att läsa:

1. Stefan Ingvarsson fortsätter i dag sin uppgörelse med Åsa Linderborg om Europas historia i Expressen. Han gör det bra. I dag har han en stor poäng när han kritiserar svensk  ovilja att lyssna på den intellektuella och idépolitiska vänsterdebatt som finns i de östra EU-länderna, som t ex Polen. Så om ni inte redan följer den här slagväxlingen är det dags nu.

2. Jag skriver ledare om Ukraina i Dagens arena, i all enkelhet. I dag var tydligen den blodigaste under kriget. Hur sätter man stopp för de ryskstödda s.k. separatisternas  erövringar?

3. Stora delar av min ledare ägnade jag åt George Soros senaste inlägg i New York Review om kriget. Läs den! Han skriver bl.a.:

"Sanctions are a necessary evil. They are necessary because neither the EU nor the US is willing to risk war with Russia, and that leaves economic sanctions as the only way to resist Russian aggression. They are evil because they hurt not only the country on which they are imposed but also the countries that impose them. The harm has turned out to be much bigger than anybody anticipated. Russia is in the midst of a financial crisis, which is helping to turn the threat of deflation in the eurozone into a reality.

By contrast, all the consequences of helping Ukraine would be positive. By enabling Ukraine to defend itself, Europe would be indirectly also defending itself. Moreover, an injection of financial assistance to Ukraine would help stabilize its economy and indirectly also provide a much-needed stimulus to the European economy by encouraging exports and investment in Ukraine. Hopefully Russia’s troubles and Ukraine’s progress would persuade President Vladimir Putin to give up as a lost cause his attempts to destabilize Ukraine.

Unfortunately neither the European public nor the leadership seems to be moved by these considerations. Europe seems to be dangerously unaware of being indirectly under military attack from Russia and carries on business as usual. It treats Ukraine as just another country in need of financial assistance, and not even as one that is important to the stability of the euro, like Greece or Ireland."

Han har rätt.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)