Paus

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-04-17 21:59

Det har varit trögt att blogga de senaste veckorna. Men blogga gör jag för det är kul – inget annat. Så nu blir det uppehåll ett tag. Jag behöver koncentrera mig på att få klart min bok om Herbert Tingsten. Manus ska lämnas till Bonniers 1 september. Det är möjligt att jag får tillbaka blogglusten senare i vår, annars stänger jag nog ner till 1 september. Men självklart fortsätter jag lägga ut alla mina artiklar i "textarkivet". Sorry för avbrottet, men jag ogillar bloggare som bara skriver enstaka poster med oregelbundna mellanrum, bättre att pausa.

"Loner, loser, killer"

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-28 14:42

Jag har alltid gillat att läsa den franska islamologen Olivier Roy. Han har envist sedan slutet av 1990-talet gått mot strömmen och sagt att de revolutionära islamisterna sett sin zenit, att de ligger i sina dödsryckningar. Inget har rubbat honom. Den globala terrorn i början av 2000-talet var bara tecken på isolering och att hela deras projekt havererat. Han kan vara väldigt avigt fransk, men alltid nyttig.  Nu hittade jag en bra liten kommentar från honom om terrordådet i Toulouse med rubriken "Loner, loser, killer".

Roy noterar hur Breivik beskrivs som en ensam galning, medan Mohammed Merah framställs som representant för "den muslimska vreden". Men, påpekar Roy, den stora berättelsen om franska muslimer är ju sedan något decennium den stora vandringen in i medelklassen. De flesta är inte alls särskilt arga längre. Mest arga är de kanske på att beskrivas som arga.

"The changing patterns are evident among the among the growing Muslim middle classes: people who leave the ghettos, enroll their children in Catholic schools (there are only a few Muslim schools in France) and are filling the ranks of doctors, local journalists, teachers and municipal councilors.

The discrepancy between the media narratives — Al Qaeda is the vanguard of the disenfranchised Muslims living in France — and the social reality — Muslim terrorists are as isolated and mentally imbalanced as non-Muslim terrorists — fuels distrust and tensions among the majority of French Muslims. They keep a low profile, not only because they don’t want to attract attention, but also because they want to live their faith quite privately."

Reepalu, igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-24 11:39   1 kommentar

Under Mona Sahlins tid som partiledare höll Reepalu tyst med sina utspel om flyktingar och människosmugglare. Han slutade flörta med SD:s väljare. Jag minns att jag en gång sade det till Sahlin. Hon spände blicken i mig och sade med sådan sammanbiten skärpa att jag hoppade till: "Ja, jag är glad att du noterat det". Jag undrar vad hon gjorde för att få honom tyst. Hade hon någon hållhake, eller lyckades hon skrämma honom?

Så fort Sahlin slutade började Reepalu igen. Nu senast det märkliga påståendet att judiska församlingen i Malmö infiltrerats av SD – som han senare naturligtvis tagit tillbaka, det är ju en del av mönstret, av misstänkliggörandets retoriska koreografi. Vad har Reepalu för problem med judar? Så fort han ska säga nåt låter det konstigt, skorrar falskt eller blir helt galet.

Och nej. Det är inga ondsinta reportrar som bygger drev mot Reepalu. Han skapar alla de här situationerna själv. Vem kan längre tro att de är misstag?

Reepalu har blivit en belastning för Socialdemokraterna. Det är dags för honom att gå i pension, köpa ett metspö och retirera till en stillsam kajkant.

Han blev en terrorist

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-21 09:18   2 kommentarer

Nu på morgonen kommer nya uppgifter från Frankrike. Terroristen i Toulouse verkar leva indragen i den revolutionära islamismens ljus. Nu kan alla med en suck av lättnad beskriva gärningsmannen som politisk terrorist, inte bara en ensam psykiskt sjuk galning.

Jag såg att Israels utrikesminister efter dådet ville avvakta om det var ett "hatbrott eller ett terrordåd". Så tänkte många. Jag antar att hatbrott gällde en vit rasist. terrordåd om det var en islamist eller en mörkhyad med annat uppsåt. Det är märkligt hur terroristbegreppet begränsats och etnifierats.

Vissa politiska våldsdåd kallas terror – andra för utslag av sjukdom. Och i samband med varje dåd utbryter en verbal politisk strid om på vilket sätt det ska definieras – från Lasermannen, via Utøya till Toulouse.

Om de nya uppgifterna stämmer innebär det att Sarkozy får medvind. Att spela på rasistiska strängar, som han och i synnehet hans inrikesminister gjort de senaste veckorna är ett högt spel. Nu visar det sig att de satsade rätt. Om gärningsmannen varit vit högerextremist hade effekten blivit motsatt. Hollande som helt undvikit "rasismkortet" hamnar nu i bakvattnet. Det är så cyniskt. Det är så sorgligt. Vi moraliserar över spekulativa reaktionärer i republikanernas primärval i USA. Men hur ser det egentligen ut i Europa? 

1978 revisited

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-20 18:07

Då var det IRA i Belfast, RAF i Tyskland, ETA i Baskien och Röda brigaderna i Italien. Jag minns sent 1970-tal som politiskt mörker och sotiga storstäder. I London misshandlade fascister sydasiater i East end. Det var en tid av klaustrofobi och förföljelsemani. Gruvarbetarstrejk och politiskt våld. I helgen hittade jag mina gamla lp-skivor med Magazine – punkårens mest orättvist bortglömda band. "Shot by both side" var låten som mer än andra fångade sitt ögonblick.

Efter finanskraschen har jag tänkt mycket på de åren. Jag tycker stämningarna börjar återvända. Instängdheten, bristen på riktning, känslan att vara på kokpunkten. Förfallet. Och våldet är tillbaka. Först från revolutionära islamister och nu den yttersta högern. Politiskt våld från sjuka människor med totalitära drömmar. På Magazines bästa lp sjöng Howard Devoto på sista spåret: "I´m angry, and ill and ugly as hell, my irritability keep me alive and kicking." [ ... ]  "This is a song from under the floorboards, this is a song from where the wall is cracked."

Nu kommer uppgifter att Ilmar Reepalu har skrivit brev tillsammans bl a med en lokal SD-politiker. De kopplar samman de senaste morden i Malmö med vanliga invandrade familjer som kommit till staden för att bo där. Om de flyttat någon annanstans – till exempel Värmland eller Härjedalen hade Malmö fortfarande varit lugnare. Samtidigt sitter en vit Malmöbo häktad för att ha skjutit mot invånare med mörk hudfärg. han är misstänkt för femton mordförsök och tre mord. Det första 2003. 

"Flodtid" heter Katarina Frostenssons senaste diktsamling. Hon skriver i skuggen av 2008. Floden stiger mörk och svart mot kajerna. Eller den drar med sig kroppsdelar och trädgrenar mot sin mynning. Jag klipper fraser från en dikt om maten på 7 Eleven. De rör vår tid. Hur kommer man ur det – Vad vill du inte röra  det är detsamma som att slippa höra – Bara att svälja ner det hela – Försök förstå att det finns ingenstans att gå – Var är hela världen – Vart tog ni vägen – Säg att detta vänder om / ja, för isär det genast.

Det känns som 1978 igen. Shot by both sides.

Opolitisk terrorism?

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-19 17:58

Den rasistiska terrorismen har blivit Europas största säkerhetspolitiska problem. Våldet mot romer i Ungern. Peter Mangs som sköt människor i Malmö – nästan alla med så kallad invandrarbakgrund. Utöya i Norge. Den nazistiska terrorgruppen som nyligen avslöjats i Tyskland. Och nu det ohyggliga terrordådet i Sydfrankrike, där en man verkar jaga fransmän med arabisk och judisk tillhörighet – om uppgifterna stämmer innebär det att islamofobi och antisemitism i hans fall smält samman.

Det händer samtidigt som president Sarkozy skruvat upp sitt tonläge om främlingsfientlighet och fransk nationalism i valrörelsen. Han har tillägnat sig den nationella och rasistiska högerns båda paradfrågor: för många invandrare och för mycket EU – det måste finnas en gräns.

I morgon kommer den franska debatten helt säkert påminna om den svenska i höstas, med konservativa debattörer som försöker sudda ut sambanden mellan polemiska högerglidningar i etablerade sammanhang och ensamma extremisters våld.

Men de små kretsarna av hatstinna extremister beredda att på egen hand börja reducera antalet oönskade människor är inte så isolerade. De nationella partiernas parlamentariker – i Sverige SD:s – fungerar som hatets förbindelsmän in i staten. Och de etablerade politiker som leker med opinionselden i eget intresse är de som står för de nödvändiga ideologiska eftergifterna. Kedjan löper från ytterkanterna ända in till centrum – i Frankrike till presidentpalatset. Det är i det sammanhanget man kan förstå försöken att framställa terrorismen som opolitisk.

Hopplöst

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-19 09:42

Hopplös vår. Jag är förkyld – igen. Känner mig som vintergruset på trottoarerna. Den här veckan är helt ren i almanackan. Jag tänkte ägna all tid åt att arbeta med bokmanuset. Men nu går allt långsammare än halvfart. Jag har inte tid med det!

Tvärstaden presenterar sig

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-16 10:50   1 kommentar

Jag har skrivit om den lilla informella "samtalsgruppen" Tvärstaden som bildats under vintern. Vi är en krets vänner och bekanta som i all enkelhet börjat äta middagar och prata storstadspolitik. I dag publiceras några av oss en första artikel på debattsidan i Dagens nyheters Stockholmsbilaga, om Husby och trafiksepareringen. Det är några i Tvärstadsgruppen som skrivit. Konstellationen kommer presentera sig fler gånger, på andra sätt och med andra namn längre fram under året. I den ingår arkitekter, stadsforskare, journalister och andra.

99 procent

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-14 16:47

Occupy Wall Street började använda begreppet "De 99 procenten". Det väckte debatt, även i Sverige. Högerliberala opinionsbildare protesterade. Man kan inte säga att samhället delats upp i en gynnad superrik minoritet på en procent och en stor mer eller mindre missgynnad majoritet på 99 procent.

Emmanuel Saez är ekonom vid University of California och den som gett 99 procent-begreppet substans. För två veckor sedan publicerade han ett nytt paper: "Striking it Richer – The Evolution of Top Income in the United States". 

Han visar flera intressanta saker på några korta sidor. 

När amerikansk ekonomi började återhämta sig 2010 var det den rikaste en procenten som gynnades mest. De lyckades lägga beslag på 93 procent av den samlade inkomstökningen. Allt talar för en liknande utveckling 2011. De superrika har alltså återhämtat sig mycket snabbt efter kraschen. För vanliga löntagare har det gått oändligt mycket långsammare – ja, de har inte återhämtat sig alls.

Saez har också undersökt inkomstfördelningen över en längre tid, ända tillbaka till 1917. Materialet är svajigt. Men han drar ändå slutsatsen att det inte handlar om att en stor övre medelklass gynnats swedan 1980 - utan att man faktiskt kan tala om de superrika en procenten. Hans kurvor är ganska avslöjande. Den övre medelklassens andel av landets totala inkomster har visserligen ökat sedan 1945, men modest. De kan inte ens jämföras med de rikaste en procenten.

Hans undersökning visar också att det inte var New deal-politiken som berövade de superrika deras position. Det var kriget. Efter 1945 fanns en politik och samhällssyn som gjorde att de inte lyckades återhämta sina positioner. Därmed lades grunden för de långa "lyckliga åren" med hög tillväxt, stor medelklass, standardökningar och frånvaro av krascher.

Det finns ett stort problem att de rika 1 procenten fortfarande har så extremt höga inkomster: Det förebådar nya krascher. Kurvorna seråterigen ut exakt som när kraschen slog till 1929 och sedan 2008. Det är bara att vänta på nästa.

Rika människors abnormt höga inkomster är ett samhällsproblem. De hotar både trygghet och frihet för de 99 procenten. Vi som säger det har fakta på vår sida – det är inte längre bara löst tyckande.

Vad kan man göra?

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-13 13:27

Varje dag kommer nya rapporter om hur Asadregimen dödar landets medborgare. Ryssland och Kina blockerar omvärldens förmåga att ingripa. Det har utlöst en ny debatt om vad FN:s plikt att skydda civilbefolkningar egentligen innebär – och om det ens är en bra princip.

I ett tidigare blogginlägg har jag nämnt Anne-Marie Slaughters förslag om begränsad intervention. Nu skriver Alex de Waal från World Peace Foundation en kritik av hela den freds- och demokratiidealism han menar FN:s nya princip vilar på, och ivrigt försvarats av bl a Samantha Power som skrivit A Problem from Hell – helt säkert en av 2000-talets mest inflytelserika (och bästa) globalpolitiska böcker. De Waal kan låta cynisk och iskall, och jag är verkligen ingen principiell motståndare till interventioner, men hans försvar av traditionell diplomatisk medling har poänger. Han formulerar ett reellt dilemma med det nya paradigmet – interventioner och/eller åtal vid Internationella brottsmålsdomstolen: "For perpetrators, the prospect of foreign intervention and prosecution rules out the possibility for compromise."

Gareth Evans, känd försvarare av "Right to Protect" svarade sedan de Waals angrepp mot principen.

Jag ser ett annat problem, som jag tjatat om många gånger. Principen att ingripa för att skydda civila har kidnappats av det militärpolitiska etablissemanget. Interventioner diskuteras numera bara i rent militära termer. I Sverige har JAS blivit symbol för fredsskapande arbete – det är motbjudande och absurt. Var tog den konkreta och innovativa diskussionen om icke-militära interventioner eller sådana som inte är fastlåsta av militarismens handlingsramar egentligen vägen? I Syrien är bombningar helt uteslutna – de skulle bara förvärra – och då står vi handlingsförlamade. Militarismen har som vanligt fördummat oss.

Jag måste försöka ta reda på vad Mary Kaldor och andra kloka egentligen tänker nu.

En av de viktigaste texterna om plikten att ingripa skrev filosofen Michael Walzer 2002. Den finns i boken Thinking Politically. Han påpekade att alla dessa diskusioner är oundvikliga, eftersom vi i den globala epoken alltid vet. Grymheter i stor skala kan inte längre döljas. Det folkliga trycket som snabbt uppstår – vi måste göra något – är en reflex av en global solidaritetstanke som inte längre är begränsad till små grupper av aktivister. Den uppstår vid varje matbord, framför varje datorskärm eller teve. Kunskapen skapar känslan av medansvar. Följdfrågan är alltid densamma: hur kan vi ingripa för att stoppa dödandet?