Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
november (14 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Dramat tätnar

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 15:52

SD försöker pressa Socialdemokraterna att bryta samarbetet med MP. Och nu riktar även de borgerliga partierna sitt artilleri mot MP. Är det en tillfällighet eller ett tecken på hur SD nu försiktigt lirkas in som stödparti till en ny borgerlig regering? De borgerligas hyckleri är monumentalt. För bara några år sedan skrapade de med fötterna framför MP:s språkrör för att locka över dem till nära samarbete. Att de inte ska få vara med i pensionsgruppen är ju uppenbart nonsens och uteslutande maktspel. Utvecklingen pekar mot det jag spekulerat om tidigare: att regeringen faller och de borgerliga tar över igen, men den här gången med SD som mer klargjort stödparti än under de senaste fyra åren. Motbjudande.

Andlös förtvivlan

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-25 10:12

Jäklar, va bra Förtvivlade människor är. Jag vet inte riktigt varför. Men det är kanske sprödheten. Om jag blåser på textraderna tror jag de kommer falla samman i en hög utanför satsytan. Det krävs lika lite för att Sophie och Otto ska falla ihop. Hålls de samman av något annat än trycket utifrån, känslan av belägring från ett samhälle (USA 1969) på väg att polariseras: soporna, våldet, förfallet? Många tror att Paula Fox skrev om ett äktenskap på väg mot sammanbrott. Det tror inte jag. Sophie och Otto kan inte lämna varandra. De är inte förtvivlade för att de är gifta med varandra. De är förtvivlade för att de är människor.

För några år sedan läste jag en annan roman av Paula Fox. Den var så urtrist att jag glömt vad den hette. Den här är virginia woolfsk, nästan. Och Eva Johanssons översättning är så så fin.

Besvikelsehanteringens konsekvenser

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-24 12:39

Snart ska budgetens öde avgöras i Riksdagen. Jag börjar bli allvarligt osäker på om regeringen överlever. Den debatt om flyktingfrågan som rullat fram på borgerliga ledarsidor och i M kan få en enkel, kanske avsedd, konsekvens: att SD fäller den rödgröna regeringen. Är det konstigt om de ser debatten som en lockande signal om möjlig politisk förändring i deras riktning?

Alla verkar tro att om regeringen faller följer nyval. Jag är inte så säker. Jag tror det blir ett borgerligt försök. M har visserligen ingen partiledare. Om de inte kan hitta expresslösning för att välja Kinberg Batra, så kan jag tänka mig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt förklarar att någon av dom vill försöka bilda regering.

Alliansen regerade med SD som ovälkommet stödparti. SD var för det mesta lojala med regeringen. Borgerliga opinionsbildare och politiker förnekade situationen så envist att de verkade förtränga den.

Men när borgerliga partier, mest FP, i höst börjat presentera förslag de tänker driva i Riksdagen, och därmed tvinga regeringen att genomföra borgerlig politik, har de i allmänhet fått stöd från SD. Läget börjar bli uppenbart: det är enklare för en borgerlig minoritetsregering än för en rödgrön att få majoritet i Riksdagen. SD är ett konservativt parti. De kommer alltid stå närmare de borgerliga än de står de rödgröna.

Även om regeringen inte faller nu kommer borgerlig konfrontationspolitik, som nu verkar gälla, rätt snart göra läget så ohållbart att de rödgröna tvingas ge upp.. I stället för nyval kommer Alliansen göra come back och antagligen överleva till nästa ordinarie val. Det är en spekulation. Jag vet. Men inte orealistisk. Eller hur?

Besvikelsehantering

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-21 10:53

Moderaternas valnederlag var historiskt stort. Makten gick förlorad. Valet var en gigantisk misstroendeförklaring mot hela det högerliberala samhällsprojektet. Väljarna gick inte till vänster, men till SD — till nationell konservatism och invandringsfientlig rasism. Frågan nu är den klassiska: hur ska borgerlighetens politiker och skribenter hantera sitt nederlag?

De senaste veckorna har svaret landat. I en våg av artiklar och inlägg krävs nu att M återgår till sin gamla mer restriktiva syn på flyktingpolitik och migration. Det måste finnas en gräns, som Danskt folkeparti formulerade det i en valrörelse för några år sedan. 

Men inläggen är laddade av motsägelser. I dagens Aftonbladet skriver Petter Larsson bra om det som händer i borgerligheten just nu. Artikeln slutar så här:

"Det är en strid om borgerlighetens själ som rasar denna höst, där de intellektuella pressar på för en högersväng. Det står och väger.
I den striden är vänstern och socialdemokratin förpassade till åskådarplats. Man kan skälla ut och mana på, men är i praktiken maktlösa. Därför är varje konservativ och varje liberal antirasist just nu oerhört viktig. Bara borgerliga politiker och opinionsbildare kan stoppa de egna. Bara borgerliga väljare kan straffa dem.
Som Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand skrev dagen efter valet: ”Kampen mot de bruna är nu en kamp om den svenska borgerlighetens framtid. Nu lämnar vi köpcentret och går ut på gatorna. Ansvaret är vårt.” "

Jag tror Petter Larsson bara misstar sig på en enda punkt, men den är viktig. Jag tror inte man kan isolera S från den vändning som nu pågår bland olika liberaler. S och M har alltid, i stort sett, delat grundsyn i migrationsfrågor. Mitt tips är därför mycket enkelt: kantrar M kommer S följa efter. Det är bara en tidsfråga innan Morgan Johansson eller någon annan börjar pröva mer restriktiva formuleringar kring flyktingsituationen. Jag är pessimist.

Att flyktingsituationen är allvarlig är väl alla överens om. Det pågår ett brutalt krig i EU:s närområde. Flyktingströmmarna kommer fortsätta. Jag tillhör inte de som anser att frågan inte får diskuteras. Prognosen om nästan 100 000 flyktingar nästa år är en uppmaning till diskussion. Men att stänga svenska gränser ännu mer fungerar inte. Man måste fortsätta jobba för en europeisk lösning. Det finns ingen annan som är  mänskligt uthärdlig och praktiskt möjlig. Den är svår, men knappast omöjlig.

I våras skrev jag att under SD:s första fyra år i Riksdagen blev Sverige inget Danmark. Det som hände var egentligen motsatsen. Men hur går de närmaste fyra åren? Det har inte börjat bra.

Dogge forever

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-20 11:15

Mitt behov av bekräftelse masseras behagligt av att Kim Veerabutroo Nordberg flera gånger hänvisar till min förortsbok i sin om Dogge Doggelito. Men det är inte därför jag blir glad av Ibland vill man bara försvinna.

Egentligen är jag skeptiskt till reportageböcker om levande människor. Men KVN:s bok är så sällsynt välberättad, trots konventionell form, att jag helt kapitulerar. Den är inte bara ett rätt smärtsamt porträtt av Dogge, utan också ett slags kulturhistoria. Dogge är tacksam att skriva om. Han är ett helt Gröna lund, med spöktåg, bergochdalbana, storvinster och fritt fall.

När min dotter såg att jag läste om Dogge fällde hon sarkastiska kommentarer att han är en sell-out. Varför bry sig om honom. "Cykel på köpet" på Elgiganten. Men det fins med KVN:s bok är att man får både respekt och förståelse för Dogges egna hejdlösa glädje över sina reklaminsatser. KVN jämför honom träffande med Thore Skogman, Martin LJung och andra underhållare. Dogge har på sätt och vis befriat sig från en stereotyp idé om hur en fattig grabb från Alby ska uppföra sig. Så här säger han själv om reklamsuccén med Elgiganten: "Jag gick från att ha varit Dogge i TLK till svenska folkets Dogge. Dogge steppade upp sitt game,"

Jag hoppar tll när jag läste hur Niclas Eriksson, vd fär Elgiganten, avslöjar att de fick protester från idrottsföreningar och andra när de valde Dogge — en ung man med "invandrarbakgrund" — som företagets ansikte. Rent rasistiska protester. De kom inte från extremhögern, men från politikens mittfåra. I deras trångsynta världar blev en reklamfilm en ren provokation. Dogge är ett fenomen.

Det heter Haram al-Sharif

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-19 12:17

I går opererades mitt öga igen. Tillbaka hemma nu för lång väntan på möjlig förbättring. Otäckt, otäckt. Har lyssnat på radio och läst DN om terrormorden i Jerusalem och hur Västbanken glider in i ökat våld. Jag studsade högt när man i Sveriges radio talade, helt oproblematiskt, om Tempelberget där al-Aqsamoskén ligger. Tempelberget? Det brukar kallas Haram al-Sharif. Eller båda namnen. Platsen ligger på ockuperad palestinsk mark. Bara SvD skriver rätt i dag. Betydelselöst? Inte alls. Konflikten handlar ju om att göra anspråk på mark och plats. För tio år sedan skulle alla skrivit Haram al-Sharif. En liten signal hur sympatierna börjat förändras, tllbaka till sympatier för Israel?

Realismens innebörder

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-17 18:08

I senaste American Prospect hittar man den klart bästa artikel jag läst om Barack Obamas utrikespolitik. Den är skriven av James Mann som för ungefär tio år sedan skrev en suverän bok om de neokonservativa runt Bush, The Rise of the Vulcans. Artikeln heter "On realism, old and new" och det är år precis vad den handlar om. USA:s utrikespolitik har länge cirklat kring föreställningen om landet som "indispensible" för resten av världen. "In short, America's view of its role has become downright, well, unrealistic."

Obamas politik har vacklat fram och tillbaka. Hur mycket ska USA egentligen lägga sig i omvärlden? Mann spanar efter en ny realism. Det är ingen slump att realismens gamla ikoner som Henry Kissinger återigen nämns. Men han tycker sig se en ny, aningen mer ödmjuk — och realistisk — realism ta form. Bill Clinton förstod att USA inte alls var "indispensible", utan beroende av andra länder, som däremot inte ängre var särskilt beroende av Washington, som under det kalla kriget. Men Clinton insåg också att det var något en vinnande politiker inte kunde tala om. Efter Bushårens nederlag har Obama faktiskt gjort det — och blivit grundligt hånad. (Obama verkar tro att presidentstyre är ett slags akademisk seminarium där man prövar tankar öppet. Det är fint, men sällan effektivt som politik).

Den är klart intressant. Mann är alltid en bra skribent. Läs den här.

I morgon är dagen D för mig. Jag ska operera ena ögat igen. Oljan jag haft inne i det sedan alla operationerna i våras ska nu bort. Förhoppningsvis ligger näthinnan kvar, inga nya skador uppkommit, och jag får tillbaka det mesta av synen. Veckorna efter operationen kommer bli en daglig mardröm: håller näthinnan eller håller den inte?

Reinfeldtarvet

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-16 10:58

I går spelade herrlandslaget 1-1 mot Montenegr. När matchen var slut säger TV5:s kommentator  att Sverige gjorde en bra insats. Herregud. Varför kan sportjournalister aldrig säga dåligt när det är dåligt? Det känns som en reflex av det mentala arvet efter Fredrik Reinfeldt: strävan efter medelmåttighet och nervös ovilja att överträffa sig själv — att vara bäst är farligt.

Ladivine

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-13 14:55

Marie Ndiayes romaner är underliga. Ladivine som kommit på svenska nu i höst (översättn: Ragna Essén) är inget undantag. Den börjar i skarpt kylig realism, men glider sedan in i en mardrömslik stämning av overklighet (som påminner mig om hennes förra roman). Ja, egentligen är det en släktroman om fyra generationer kvinnor, och ett antal stora hundar. Men vad den egentligen handlar om förstår jag inte riktigt (även på så vis påminner den om hennes förra). Är det så enkelt som skulden efter att en dotter lämnat och förnekat sin mor?

Jag kan inte låta bli att jämföra med Nina Bouraouis Standard som jag läste nyligen. Det är två författare med helt olika temperament och stil. Men bådas romaner är arbetarskildringar där flera gestalter har samma nollställda personlighet: en vilja att märkligt försvinna in i massan, att inte märkas, i en tid när hela samhällskulturen går ut på att varje människa ska göra motsatsen, nämligen sitt yttersta för att avskilja sig och synas.

Bouraoui skriver om sin Bruno för att fånga kapitalismens konflikter i en människas psyke och livshållning. Ndiaye verkar inte ha sådana intentioner. Men vad är det då hon egentligen vill berätta? Det kanske inte finns något "egentligen" här, bara fyra kvinnors sociala arv. Men samtidigt anar man, under läsningen, hela tiden hur en hel kontinent rör sig alldeles under textens yta. Men jag lyckas inte vidröra, få syn på eller förstå den. Ytterst frustrerande — och just därför så förbryllande bra. Och vad är det med hundarna?

Berlin - Detroit

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-11-11 14:47

Tyska Electronic Beats är nog den kulturtidskrift jag, sedan några år, läser med störst nyfikenhet, från pärm till pärm, varenda artikel. I varje nummer gör de besök i en stad. Den här gången i Detroit, som det ju skrivs om till leda, men i Electronic Beats blir det alltid annorlunda eftersom alla deras artiklar är samtal, man får röster och slipper journalisternas "intryck" och slutsatser. "72 timmar i Detroit" kan läsas här.

Men ännu mer fascinerande är en lång "oral history" om östra Berlin under åren 1989-92. Hur var det egentligen åren efter murens fall? Mer eller mindre välkända personer runt klubbscenerna (den framväxande Berlintechnon), squatterhusen och olika subkulturer berättar. Plus fina bilder. Den finns tyvärr inte digitalt. Det är en orsak att börja prenumerera. Det är en fin tidskrift att hålla i och läsa på papper. 

Artiklarna om Berlin och Detroit ligger efter vaandra. Det är naturligt eftersom de är ett slags tvillingstäder. Dj:s från Berlin var de första (länge de enda) som hörde av sig till Underground Resistance och andra i Detroit för att köpa skivor. Detroits och Berlins electronicascener stod varandra nära på 1990-talet.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)