Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2016
› Visa senaste 10
maj (6 st)
april (8 st)
mars (11 st)
februari (11 st)
januari (11 st)
Arkiv 2015
december (8 st)
november (13 st)
oktober (4 st)
september (13 st)
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Demokraternas vänster

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 13:03

I senaste American Prospect finns två läsvärda artiklar om framtiden för demokraterna i amerikansk politik. Den outtröttliga Harold Meyerson skriver om "Bernie's Army" och vad som kommer hända med den efter valet, och efter att Hillary Clinton sannolikt nominerats till presidentkandidat. Han ställer två frågor. 1. Varifrån kom alla radikala amrikaner? 2. Kommer valkampanjen nu kunna omvandlas till en rörelse? Alla tidigare motsvarigheter har ju dött direkt efter valdagen: Jesse Jacksons, Howard Deans och Barack Obamas. Det finns orsaker att tro det går bättre den här gången. Den andra artikeln handlar om "The Other Woman", vid sidan av Hillary Clinton, alltså Elizabeth Warren och vilken roll hon kan komma att få, i synnerhet om Clinton blir vald till president, vilket trots allt ändå är ganska sannolikt. (Även om jag har väldigt dålig magkänsla inför en strid mellan Trump och Clinton. Han är en fantastisk kampanjpolitiker. Hon är en usel.) Läs båda artiklarna om vänstern i Demokratiska partiet och bli lite klokare.

På teatern

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-05-27 08:58

I dag skriver DN om Stadsteaterns sjunkande biljettförsäljning och dåliga ekonomi. Det förvånar mig inte. Under de sista två åren har jag känt mig allt mindre lockad av deras reoertoar. En väldig massa uppsättningar har utmynnat i allmän lågbudgetkänsla. När senast såg jag t ex en riktigt bra Mørk Eidem?

Men för några veckor sedan såg jag premiären på Du ska veta mitt värde, pjäsen om den hysteriskt nyliberala ikonen och författaren Ayn Rand. Den är skriven av Joakim Sten och regisserad av Carolina Frände med en magnifik Ann Petrén som Rand. Sten är en dramatiker man ska följa. Det här var hans första pjäs för en lite större ensemble. Det var Sten som dramatiserade min Tingstenbok, och det finns tydliga beröringspunkter i stil med den här Randpjäsen. Han har ett spännande sätt att skriva politisk teater. Mer dokumentär än propagandistisk. Hans texter är kyligt precisa och ställer stora krav på publiken — med diskussioner utan närmare förklaringar om sakpolitik som för öänge sedan glömts bort — men det funkar. Politisk teater har ofta gjorts med nedlåtande förakt för publiken, antingen trist bekräftande eller ännu tristare uppfostrande. Sten har en helt annan metod. Och det är befriande. Nu funkar inte den eftersträvade magupplevelsen i pjäsens slutmonolog som den borde. Det blir en rätt intellektuell föreställning. Men följ Joakim Sten! Jag vet vad han har på g. Och det låter spännande.

Och i går var jag på Dramaten och såg I lodjurets timma. Fanstastiskt. Djupt berörande. Och väldigt intressant uppsättning. Jag har aldrig tidigare sett den, men förstod i går hur central den här i P-O Enquists författarskap. Katten, det gamla huset, himlaharpan, inlåsningen, religionsfrågan. Uppsättningen är avskalad. Den är egentligen bara text. Och vilken text! Som en radiopjäs där skådespelarna läser sina repliker och monologer. Spelet är minimalt och återhållet. Scenografin bara några lysrör. I början kargt, men i slutet med väldig effekt. Enkelhetens rikedom. Regissören heter Johannes Holmén Dahl. 

Kriser

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-05-08 16:46

Två saker om tokiga skeenden:

1. Den här gången är jag förbannad på Mona Sahlin. Om det som skrivs i media stämmer har hon svikit. Hon var rätt person för ett viktigt och politiskt känsligt jobb. En annan person kunde ha förvandlat det till McCarthyism — just den häxjakt starka röster nu efterlyser. Med sitt omdömeslösa trixande svek hon det progressiva Sverige. Stämmer uppgifterna kommer hon bli åtalad den här gången. Den här gången vägrar jag känna empati.  Jag är arg. 

2. Om MP byter språkrör nu, mitt i mandatperioden och på det här viset, är de galnare än jag föreställt mig. Det enda allvarliga misstag de gjort är brunkolsmilitansen i valrörelsen, i sak hade de rätt, men de borde uttryckt sig lite mindre kategoriskt. Jag hör många skadeglada Socialdemokrater kvittra. Men det som sker nu kan slå tillbaka med stor kraft mot SAP. Det är inte svårt att tolka MP:s kris som konsekvens av att socialdemokraterna fortfarande inte klarar att samarbeta med mindre partier. Bilden av pampsosseriet befästs. Och ärligt talat: har Stefan Löfven gjort nånting alls för att hjälpa MP upp ur krisen? Nästa krets ledande miljöpartister kan dra slutsatsen att strategiskt samarbete med SAP är omöjligt och därför återgå till den gamla rollen att ligga mellan blocken. Det vill säga: inga fler röd-gröna regeringar. Ska det bli Stefan Löfvens historiska eftermäle? Det är inte bara MP:s framtid som står på spel.

Självspeleri

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-05-04 18:42

I dagens DN sätter Johan Lundberg ny fart på ett gammalt självspelande piano: kritiken av den så kallade  identitetspolitiken. Det mesta känns igen. Frågan om kollektiva identiteter och politik är laddad av ambivalenser och motsägelser. Dem är kort sagt svår. Men också ofrånkomlig. Identitet och politik har hängt samman sedan arbetar- och kvinnorörelserna trädde fram. Förhållandet är sammantvinnat med den moderna epokens alla befrielse- och rättighetspolitiska projekt. Det var egentligen först med det postmoderna genombrottet som identitetsfrågans inlåsande risker började teoretiseras: Foucault, Butler, Said, Hall och många andra.

Jag har skrivit — vridit och vänt — på frågan i femton år, första gången på allvar i Europas ansikte — mångkultur eller rasdiskriminering? Jag har bytt ståndpunkt några gånger, men alltid försökt hålla mig inom ett kosmopolitiskt sätt att förstå världen.

En del av kritiken av den så kallade identitetspolitiken är förenklad. Men den har också poänger. I sin artikel berör Johan Lundberg den viktigaste — och där är jag överens med honom. Nämligen att staten och myndigheterna ska akta sig noga för identitetspolitiska generaliseringar. I deras system förvandlas den till sortering av människor. De kollektiva identiternas dilemman tillhör i stället den politiska kampen, den som kommer ur nedhållna människors strävan efter erkännande och rättigheter. I det sammanhanget är den både en nödvändig strategi och en förbannelse. Inga vet det bättre än generationer av vänsteraktivister.

Fina dagar är händelselösa dagar

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-05-03 21:24

Jag skriver på min Europabok på förmiddagrna. Går alldeles för långsamt, som vanligt. Läser på eftermiddagarna, just nu en riktigt bra antologi "The Future of The Euro" med texter av alltid intressanta Vivien Schmidt och Kathleen McNamara. Jag är ostörd hela veckan, inga möten, ingenting. Underbart. På kvällen kollar jag Stanley Cup, just nu fin serie mellan Washington och Pittsburgh i kvarten — har aldrig sett Pittsburgh spela så bra, tror jag. I morgon samma sak. Att varje dag ser likadan ut händer alldeles för sällan. Ge mig händelselösa dagar.

Yasri Khan

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-05-02 18:49

Så kom då äntligen en ordentlig intervju med  Yasri Khan. I DN av Annika Ström Mellin. Den förstärker alla dåliga känslor jag fick av handskakningsaffären, alla fördummande förenklingar (Löfven och Fridolin om att i Sverige skakar vi hand ... jaså, gör vi?) och den ofta oreflekterade intolerans som vällde fram. Jag blir rätt berörd av intervjun.Den klargör hur svårt det sekulära svenska samhället har att förstå urkonservativ religiös fromhet. Annika Ström Mellins jämförelse med pingsrörelsen i Gnosjö känns klockren. Jag tänker omedelbart på min farfars syster som var en from, och säkert ganska sträng, missionsförbundare. För henne innebar ett liv i sanning att leva i Jesus efterföljd: att tro och att göra och att i någon mening förbli en främling i världen. Jag är inte överens med den där texttrogna fromheten, inte i någon religion, men jag har mött tillräckligt många i en nu avliden generation för att ha lärt mig känna respekt — och tolerans. Samtidigt som jag också lärt mig, genom de mötena, att toleransen upphör när den vänds till en boomerang av intolerans mot "de världsliga". Men att hälsa utan att beröra motsatt kön, eller bära slöja? Vem skadas av det?

Det är väl tveksamt om Khan delar den feminism som präglar MP. Men är han helt fel i mer allmäna jämställdhetspolitiska projekt? Det tror jag inte. Tälten måste få vara stora.

Det mest upprörande i drevet var Nalin Pekguls påstående att regeringskansliet infiltrerats av islamister. Det är en exakt upprepning av Joseph McCarthys påstående att USA:s utrikesdepartement var infiltrerat av kommunister. Det satte igång en häxjakt. Jag antar att Pekgul har lika dåligt med bevis som McCarthy hade.

Det finns ett perspektiv som inte alls uppmärksammats. Hur muslimer med en konservativ eller sträng tro förhåller sig till demokratins principer är en ödesfråga. Kanske liten nu, men klart större om 40 år. Vilka konsekvenser får den här typen av drev och utbrott för hur t ex Muslimska brödraskapet uppfattar det öppna samhället? Om den politiska striden för att undanröja hoten från den revolutionära islamismen ska vinnas krävs att alla de med Yasri Khans uppfattningar tar ställning för friheten. Sådana som han — ledare och förebilder — är nycklar för att Europa ska bli en bättre kontinent. I Frankrike verkar politiken misslyckats i det avseendet. Där är gränserna obehagligt flytande.

Det är inte Yasri Khan som är fienden. Han är ju på rätt sida — även om jag inte är överens med honom. Det är revolutionärerna, och deras aningslösa anhängare, som behöver pekas ut och isoleras. Den stora frågan är ju inte uppförandekoder för hur man hälsar, men hur demokratins försvarslinjer ska se ut: vilka värderingar man kan acceptera och hur man kan komma överens utan att skada andra.

Migrationens fördelar

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-04-29 13:44   2 kommentarer

Att DN intervjuade tre forslare om global migration och slog upp det stort var ett ställningstagande. Synd bara arr att var anglosaxiska och två av dem amerikaner. Detr hade blivit oerhört mycket mer spännande om de valt tre europeiska forskare från tre olika länder. I huvudsak skulle de säga samma sak som de DN nu valde, men relevansen för svensk politik hade blivit större. Amerikaner utgår ju från en helt annan social verklighet, med andra rättvisevärderingar och en helt oreglerad arbetsmarknad.

I Sverige har journalistprofessorn Jesper Strömbäck just publicerat en bok som är en spaning in i den här ganska nya migrationsforskningen. Den är enkel och späckad av uppgifter som nog förvånar många. I går hade Sydsvenskan min recension av boken.

Att hälsa på varandra

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-04-22 09:13

Hur kommer jag reagera när en judisk eller muslimsk kvinna vill hälsa utan att röra mig, utan i stället genom att lägga högerhanden över sitt hjärta? Jag kommer inte bli upprörd, men säkert komma av mig en aning och antaglig bli lite upplivad. Helst vill jag fråga, inte för att klandra, men för att få veta varför. För de flesta religiösa levnadsregler — som troende följer för att känna att de lever i sanning — har jag lärt mig ana orsaker och sammanhang. Men att inte röra när man hälsar på motsatt kön förstår jag inte. Så jag skulle be att få fråga för att lära mig förstå.

Min respekt för sedvanan kan säkert förklaras av att jag är man. Och regeln har säkert samband med patriarkala maktförhållanden, ungefär som huvudsjalen. Men att inte skaka hand skadar ju ingen. Så varför bli så upprörd? Tiilhör inte tolerans för olika hälsningsregler de mest enkla att leva med i en sammantvinnad värld där olika kulturer och kosmologier måste samsas? Att bli kränkt av oviljan att ta i hand avslöjar en uppblåst självuppfattning.

Att ha kritiska synpunkter på andras normsystem är en rättighet i den mångkulturella verklighetens ständigt pågående samtal och förhandlingar. Men samexistensens andra sida är att också vara tolerant, att lämna folk i fred — i synnerhet om deras livsval eller etiska regelsystem inte skadar andra. Det senare förstod redan den ofta missuppfattade Voltaire. 

"Handskakningsaffären" i MP har gjort Sverige mer inskränkt och förkrympt. Att höra Gustav Fridolins tvärsäkra svar i gårdagens radio var deprimerande. Nu ska MP skriva regelbok. Kommer den föreskriva om partimedlemmar ska kindpussa, ge kram eller ta i hand? Ska en miljöpartist få bada topless? Bära slöja? Köra motorcykel med turban? Jag trodde Sverige var ett mer öppet och internationellt sinnat land än skriftliga uppförandekoder för att begränsa "det främmande" (som danska nationalister brukar säga). Jag trodde MP var ett parti som bands samman av åsikter och ståndpunkter. Vad den dissade muslimska miljöpartisten har får åsikter, det mest intressanta, har ju aldrig granskats.

Jag tror att hela affären grundar sig i ett djupt främlingskap inför religiös övertygelse. Ja, en skräck för religion som blockerar alla möjligheter till den nödvändiga dialogen, som sedan kan utmynna i enig oenighet — dvs samexistens och tolerans.

I går kväll pratade jag med en kvinna som har sina barn på den judiska skolan i Stockholm. En av barnens lärare är en ung kvinna som inte vill hälsa med kroppsberöring. Vad säger Gustav Fridolin? Är hon olämplig som lärare? Ska regler för  hälsningsnormer ingå i lärarlegitimationen? Jag misstänker att han tycker det. Så sorgligt. Så inskränkt.

Mitt ögonblick med Svartenbrant

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-04-17 16:37

Lars-Inge Svartenbrant är död. Han tillhörde en tid när bankrånare på något märkligt sätt kunde bli folkkära gangsters. Jag träffade honom under några korta sekunder, som kunde blivit ödesdigra.

Hösten 1979 arbetade jag på Tegnérgatan, precis när jag slutat hördes massor av polissirener, men visste inte att Svartenbrant och en medbrottsling rånat ett postkontor i närheten och att det blivit skottväxling efteråt.

På Sveavägen vid Rådmansgatans t-bana låg då en stor s.k. Stereo och Hifi-butik (ja, jag vet, lite nostalgiskt, såna finns inte längre) där jag hade ett enkelt ärende. Jag hängde vid disken nära ingången och väntade på min tur när en uppjagad och helstressad man störtade in, kastade sig över disken, satte på en transistorradio på varuhyllan, på HÖG volym, och rattade in Radio Stockholm. Han stannade precis så länge att han — och jag som stod alldeles intill — hann höra att tre polismän skadats allvarligt. Sedan försvann han ut lika snabbt igen. Radion stod fortfarande på. Ingen personal verkade ha märkt vad som skedde, det gick så oerhört snabbt. Jag fattade inte heller, trögtänkt som vanligt.

På Sveavägen sökte jag ändå upp en grupp poliser och berättade. När jag beskrev mannens utseende fick de något stirrigt över sig och försvann till sin kommunikationsradio i polisbussen. Jag hörde vad de sade. Då fattade även jag. Mannen i butiken hade varit Svartenbrant. Så iskallt. Hade han sitt automatvapen, en AK-4, under den tillknäppta jackan?

Vad som hänt om några poliser dykt upp i butiken under de där korta sekunderna vågra jag inte tänka på.

Några minuter senare tog han och kumpanen gisslan vid Adolf Fredriks kyrka och tvingade upp dem i en lägenhet där dramat senare löste sig.

Kloten sätter varandra i rörelse

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-04-16 14:53

I Paris såg jag en märklig konstutställning på Grand Palais. Jag har aldrig sett något liknande. Först var den ytterst förvirrande och sedan när lekens regler börjat klarna blev den en samtidigt lättsmält och koncentrationskrävande upplevelse. Den heter "Carambolages", som ett carambolespel där kulor sätter varandra i rörelse. Den är gjord av  kuratorn Jean-Hubert Martin och lite svår att förklara.

Det var två rum med en rad skärmar. Varje rum var som ett dj-set. Martin börjar med ett konstverk och det kan vara oljemålning, hantverksföremål, rituell konst eller  vardagsdesign och från var som helt i världen. I det har han fångat upp något, kanske en detalj, som sedan med hjälp av associationsförmåga fått honom att leta fram ett annat verk, som sedan i sin tur ger upphov till ett nytt. verken hakar i varandra i långa kedjor där de mixas samman. Otroligt finurligt, roligt, stimulerande — och lättsamt som en lek eller ett spel.

Hela museets moderna hrundtanke — upplysning, pedagogik, folkbildning, bildning — kollapsade. I stället uppstod något helt annat. Museet blev en plats för underhållning, tankeflykt och njutning. Så befriande.

Kuratorn tar över och gör en helt egen konstform av andras konstverk, precis som dj:en gör ett eget konstnärligt/artistiskt kollage av andras musik. Vem som är upphovsman yill de olika objekten och konstverken på "Carambolages" spelar liksom ingen roll och anges bara i förbigående som en rätt ointressant marginalupplysning.

Jag tror "Carambolages" kommer bli stilbildande. Om fem år kommer Moderna kurera liknande upplevelser. Utställningen pågår till 4 juli. Se den om ni kommer till Paris.

I dag invigningstalade jag på en helt annan konstutställning, nämligen Johan Petterssons nya, och stora, på Fullersta gård i Huddinge "Fåglarna och förorten". Jag har skrivittexten till katalogen, som inte handlar om Johans konst, men använder dem som språngbräda för en fristående text om just fåglarna och förorten — kråkslotten, grindarna, den nya staden som inneslöt naturen. Den finns i mitt textarkiv.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)