Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Ledighet

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-17 19:17

I dag hade Dagens arena min sista ledare på ett tag, om hur sommaren anlände med en svärm av politiska moralismer. Jag ägnade dagen åt möte med den jämställdhetspolitiska utredningen där jag av oklar orsak är inblandad som expert (lite konstigt, min expertkunskap är mager). Men nu är det semester. I morgon åker vi till Tyskland. Bloggen tar ledigt, men är möjligen tillbaka i mitten av juli. Under våren har den haft runt 20 000 besökare i veckan. Fantastiskt och obegripligt. Jag hoppas att ni allesammans får en bra sommar.

Antingen decemberöverenskommelsen eller SD

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-12 12:50

Sören Gyll ansluter sig till rasseturisterna, de som tar rygg på SD och blir fellow-travellers. Det bästa med den debattartikel han och två andra skrivit på Di är klarspråket. Att säga nej till Decemberöverenskommelsen innebär att man vill samarbeta med SD. Bland moderater som är emot DÖ sägs det sällan klart ut.

Anna Kinberg Batra står i ett viktigt vägskäl. Ska hon fullfölja Fredrik Reinfeldts hållning eller välja Anders Fogh Rasmussen? Det avgör om Sverige ska fortsätta vara moderna eller bli ett Danmark.Valet ligger hos Moderaterna. Man kan bli rädd för mindre.

I debattartikeln läser jag också att "Svenskt välstånd bärs upp av företagare och entreprenörer". Herregud. Att de kan komma undan med sådan okunnighet. Vet de så lite om hur samhällen fungerar? 

För övrigt ansluter jag mig till de som vill ha tyst på bibblan. Att det ska slamra, skvallras och drickas kaffe mellan bokhyllorna är mest det vanliga entreprenörspladdret från folk som skräms av litteraturen.

Stamtavla — som en hund

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-11 08:48

Så här skriver Patrick Modiano i sin korta självbiografi En stamtavla (som nu kommit på svenska): " Jag skriver dessa sidor som man upprättar ett protokoll eller en meritförteckning, som ren dokumentation och med all sannolikhet för att bli klar med ett liv som inte var mitt."

Det är lätt att förstå Modianos kärlek till Truffauts film "De 400 slagen". Han kände igen sig. Hans romangestalter rör sig ofta på Paris gator med samma försiktighet som papperslösa. Ensamhet. Utsatthet. Hemlöshet. Hans pappa försökte hela tiden få bort honom från Paris till olika internatskolor. Patrick förstod aldrig varför. Vid ett tillfälle försökte hans pappa få honom anhållen. De åker polispiket tillsammans, en stark ändelse med ekon till pappans mardrömmar från krigsåren. Han beskriver sin mamma: "Jag kommer inte ihåg en enda gest av verklig ömhet eller omsorg från hennes sida". Hon hade en hund som i ren desperation tog livet av sig genom att hoppa från ett fönster. Patrick uthärdade, överlevde. Som ung vuxen levde han med sin mamma under akut fattigdom. De pantade ägodelar, stal, sålde, bad bekanta om pengar.

En stamtavla är typisk Modiano. Hårt hållen. Inte ett ord för mycket. Kanske kyligare än vanligt. Namn. Adresser. Den som aldrig läst honom ska undvika den. Men för oss andra är den oundgänglig. Inte bara berörande. Den ger också små pusselbitar till hans romaner. Hur han snuddade vid kretsen runt mordet på Ben Barka (i Nattens gräs). Men mest hur känslan av övergivenhet och ensamhet, i en stad laddad av farliga minnen, är förankrad i hans liv, i egna erfaremheter.

Man börjar läsa Modiano någon annanstans. Men när gåtorna blir överväldigande är det dags för En stamtavla.

Cyklopisk retorik

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-10 08:31

Har skällsordet "cyklop" blivit det nya "pk" i försöken att normalisera SD:s samhällssyn?

För några dagar sedan skrev Patrik Svensson i Sydsvenskan en kritisk recension av Anna-Lena Lodenius nya bok om europeisk högerextremism. I gårdagens DN fällde Hanne Kjöller sin dom: Svensson är en cyklop. 

Jag har inte läst Lodenius nya bok. Det verkar inte Kjöller heller ha gjort. Så det handlar helt om kritiken. Nyfiken letade jag fram Patrik Svenssons recension. Inget konstigt med den. Kritiken var skarp men sakligt motiverad. Svensson skrev som man bör när man har allvarliga invändningar och drar andra slutsatser än författaren. Han fullföljde kritikerns uppdrag. 

Svensson var främst kritisk mot det han uppfattar som Lodenius undfallenhet mot SD. Och det var därför Kjöller tillrättavisade honom med utdefinieringen cyklop. Eller var det för att Lodenius fick kritik från vänster? Hans ståndpunkt om SD var mainstream för bara ett år sedan. Nu anser den stora liberala ledarsidan att det är ett "cyklopiskt" synsätt som helst bör undanröjas ur den offentliga debatten. Varför?

I år har Roland Paulsen fått stort genombrott med sin bok om Arbetsförmedlingen och sin arbetskritik. För en gång skull gör en ny röst entré från vänster. Hans inlägg är lästa och väcker uppmärksamhet. Han berör en naken nerv i svensk samtid. Han uppmärksammar fenomen många uppenbarligen noterat och funderat över, men som inte fått riktigt röst i debatten. Det är för mycket för borgerliga opinionsbildare. Med växande förvåning har jag sett hur han punktmarkeras av bl a DN:s ledarsida, Hur många angrepp på Paulsen har publicerats under våren? Kritiken mot honom diskuterar inte sakfrågorna i hans bok — arbetsförmedlingens förändring, arbetslinjens konsekvenser och tvångsarbetet i fas 3 — utan är för det mesta kategoriska avvisanden av arbetskritik som sådan. 

Jag delar inte Roland Paulsens alla arbetskritiska ståndpunkter. Men jag uppskattar att de äntligen återkommit i svensk debatt. Han ställer viktiga och svåra frågor om människan och samhället. Han berikar debatten genom att vidga den. Han tvingar in nya perspektiv. Och han diskuterar genuint roliga etiska dilemman. Men det tål inte borgerliga åsiktsbildare. Paulsen blir för mycket. Han gör de tidigare cementerade synsätten osäkra. Han underminerar utbredda "sanningar". 

Så vad är egentligen cyklopisk verksamhet i Sverige 2015? Vilken slags kritik mot andras ståndpunkter anser DN:s ledarredaktion, och andra i det totalt åsiktsdominerande liberala etablissemanget , vara legitim — och vilken anser de ska stämplas ut som cyklopisk?

Och varför är det just när en kritiker tar kategorisk ställning mot SD som cyklopbegreppet läggs på bordet?

Är Putin-Le Pen en ny Molotov-Ribbentrop?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-08 19:25

Timothy Snyder är historikern som skrivit den stora boken om Europas Killing Fields under andra världskriget — ungefär dagens Litauen, Vitryssland, östra Polen och norra Ukraina — där både nazityska och sovjetkommunistiska arméer drog fram, mördade, brände och förintade. Nyligen skrev han en intressant artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung som jag hittade på Eurozine "When Stalin was Hitler's ally". Men den handlar egentligen om Putin.

Snyder berör hur Sovjet agerade tiden runt först Münchenöverenskommelsen och sedan Molotov-Ribbentrop-pakten då de båda länderna blev allierade och som utlöste deras respektive erövringskrig. Men det som intresserar honom är att Putin, inte helt oväntat, rehabiliterat Molotov-Ribbentrop-pakten. Landet försöker nu smälta samman det möjligen omöjliga: det stora fosterländska kriget mot nazismen samt att de först i två år var allierade med spetsen mot resten av Europa i både Öst och Väst. Men för att komplicera det hela infogar Snyder också Putins tvetydiga uppfattning om Münchenöverenskommelsen. 

"What is happening is the shift from one possible Russian memory of the war to another, a memory mutation with implications for all of Russia and all of Europe."

Rysslands politiik i Ukraina är i många avseenden en upprepning av Nazitysklands mot Tjeckoslovakien, som accepterades i München. Men samtidigt äberopar Ryssland ekon från det stora fosterländska kriget, antifascismen, för att (på falsk grund) legitimera angreppet mot Ukraina.

Snyder föreslår hypotesen att det nya samförståndet, alliansen, mellan Ryssland och en rad högerextrema, rasistiska och anti-EU partier i Europa (som Front National, UKIP och andra) kan förstås som ett slags parallell till Molotov-Ribbentrop-pakten. Är det att dra saker för långt? Kanske. Men Ryssland är i krig med ett annat europeiskt land.

Så här skriver Snyder: "Just as Stalin sought to turn the most radical of European forces, Adolf Hitler, against Europe itself, so Putin now attempts the same thing with his grab bag of right-wingers. His allies on the far Right are precisely the political forces that wish to bring the European Union to an end, and return Europe to an age of nation states."

6 juni

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-06 09:22   1 kommentar

Sveriges nationaldag? Föreställningen om en "god" nationalism är ett självbedrägeri. Det finns inte ens någon som är harmlös. All nationalism är en kompromiss med helvetet.

Fredagsmys

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-05 18:01

Äntligen väder fär balkongen. Efter att ha ägnat hela dagen åt en avhandling som ska recenseras — teoritung men rolig — gick jag ut. Den vita syrenen blommar mer än på många år. Jag valde Andras Schiffs inspelningar av några pianosonater av Beethoven, bl a den berömda Månskenssonaten där han inte lägger tyngdpunkten på den berömda första satsen men på den snabba och mer tvetydiga avslutningen. Sedan Pearsons Sounds electronica-dubstep-cd från i våras. Är den så bra som hypen? Det blir sköna effekter när ljuden från radhusgatan tränger in i musiken. Det låter helt integrerat. Men egentligen är det fel årstid för Pearsons Sound. Jag undrar om han känner till svenska proggisarna Pärssons Sound? Inte omöjligt.

Nyligen har Elizabeth Drew skrivit två väldigt bra artiklar om hur det politiska systemet i USA är på väg att spåra ur. Drew är snart 80 år och tämligen legendarisk som politisk reproter. Hon och Michael Tomasky skriver i en egen klass. Hon ringar in tre stora problem: fifflet med valdistrikten, HD:s dom som i praktiken avreglerade donationscirkusen ( idag måste varje kandidat ha en egen miljardär i ryggen) och försöken att begränsa möjligheten att rösta. I alla tre fallen har republikanerna drivit på och gynnas. Det leder till att demokratin och politiken lamslås på en rad olika sätt. Mycket om detta har skrivits förut. Men Drew är som vanligt noggrann, påläst och har skarp kritisk blick. Här är länk till den första artikeln, och här till den andra. Båda i NY Review (förstås).

Snart är det dags för ny presidentvalrörelse. Det gäller att uppdatera sig. Förmodligen kommer jag att sätta ihop programmet till  valresan som Arenagruppen ordnar 2016, ungefär som jag gjorde till resan 2012. Jobbigt och nervöst, men roligt.

Ensidigt kontrakt

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-04 18:28

Förra veckan, inför S-kongressen, hade Stefan Löfven uppfordrande synpunkter på mig och andra som bor här i landet. Han ansåg att föräldrar måste ta större ansvar för hur barnen uppför sig i skolan, ungdomar ta bättre ansvar för sin utbildning och sedan se till att göra sig "anställningsbara" (ett ord som ger mig samma kalla kårar som "arbetslinjen"). Kort sagt borde svenskar börja anstränga sig lite.

Jag kan inte släppa tanken på det där moraliserande anslaget. Egentlöigen sade han inget kontroversiellt. Det var väl egentligen invändningsfria självklarheter. Men ändå reagerade jag. Det var som att nerverna börjad krulla upp sig.

När synpunkterna kommer från en regeringschef aktualiserar de ett samhällskontrakt mellan två parter: medborgarna och staten. Men orden fungerar bara om även staten säger: nu gör vi det här, vi satsar, vi lånar, vi tar en risk för att få ner massarbetslösheten. Ska det funka måste ni också hjälpa till. Nu är problemet att staten inte säger något sådant. Den tar inga risker alls. Då faller Löfvens uppmaningar om moralisk uppryckning ut som thatcherismer. Det som egentligen är självklart skorrar illa. 

På besök hos Virginia och Leonard

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-03 21:22

Virginia Woolf har länge varit en favorit. När jag var i London i helgen kom jag äntligen iväg till hennes och Leonards sommarhus Monk's House i den lilla sydengelska byn Rodmill. Det var roligare än jag förväntat. På tågresan dit läste jag stilenligt Mrs Dalloway (ja, det ör en roman jag läst många gånger och kommer fortsätta läsa så länge jag kan). Den här gången var det hemkomstens aspekter som fångade mig i den; hur människor försökte komma tillrätta igen efter den stora meningsförlusten — första världskriget.

Vi åkte tåg från Victoria i London mot Southease, med byte i Lewes. Det tar en timma. Och vi gick av på en träplattform in the middle of nowhere. Bara vi, inga andra. Inga skyltar. Bara en smal väg som korsade spåret. Det gäller att ha GPS. Grönskan var massiv och fågelsången tät. Efter en kort stund passerade vi över floden — Virginias flod — upp genom den lilla byn Southease med en urgammal kyrka. Det tog nog 30 minuter till Rodmill. Där är skyltarna till Monk's House diskreta.

Huset är också enkelt. Det visste jag. Och är kvar ungefär som det såg ut när Leonard Woolf avled.  Kan det ha varit 1969? Men trädgården överträffade alla förväntningar, med det lilla arbetshuset, blommorna och de bådas gravstenar. Deras aska spreds under ett av de stora träden.

I Virginias sovrum står en bokhylla med Shakespeares samlade verk. De är konstfullt inslagna i vackert papper. Det gjorde Virginia som lugnande terapi under en av sina oroliga och mörka perioder.

Jag vet inte varför man gör sådana här pilgrimsresor. Jag har gjort några. Och de har alltid känts fina. Kanske är det jakten på sammanhang. Att veta hur det såg ut där hon skrev, läste och log. Och så är det ju Leonard också. Jag måste någon gång läsa hans memoarer. Jag vet att jag har saker att lära av honom. Han ägnade ju sitt liv åt ungefär samma saker som jag gjort, och jag tror vi delar en hel del värderingar.

Tid är viktig i Virginia Woolfs romaner. I Mrs Dalloway slår klockorna regelbundet. Jag har aldrig riktigt tänkt på att hon också skrev sina fyra mästerverk under en mycket kort tid, bara sju år: Mrs Dalloway, Till fyren, Orlando och Vågorna. Det som kom sedan och innan haltar. Men innanför de där tidsklamrarna skrev hon som ingen annan. Och sedan valde hon floden Ouse. Nu vet jag hur den ser ut. Den verkade djup och dyig.

I London

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-02 21:20

Jag har varit i London några dagar för att hälsa på en av våra döttrar som bor i Homerton i East end. Fin stadsdel i skärningspunkten mellan växande gentrifiering, gamla estates och fortfarande slitna hus. På torsdagskvällen hörde vi Esa Pekka Salonen dirigera Olivier Messiaens väldiga Turangalilasymfoni från åren efter kriget. Helt oförglömligt. Jag har den på skiva, men den måste faktiskt höras live. Klangmassorna är så överväldigande. Rummet förvandlas till ett ljuddjur med eget blodomlopp. Man får inte vara rädd för "extra av allt". Turangalila vräker på utan andningspauser i 80 minuter. Det avslutande, totalt magnifika, jättesvindelcrescendot sög ut allt syre ur huset. När det tog slut skrek folk rakt ut. Jag med.

Messiaen förknippas alltid med metafysik och natur. Men jag uppfattar  Turangalila som i symbios med den moderna storstaden efter kriget. Jazz, varietémusik, bilar, tunnelbanor, slamret av fötter som springer nerför trappor och genom tunnlar, fabriker, maskiner. Det är som med Stravinskijs "Våroffer". Det påstås att den hämtar kraft ur folkmusik och mytologiska riter. Men jag hör bara en unga man som häpnar och förförs av stadslivet i Paris.

2015 låter livet annorlunda. På lördagen såg vi elektrotonsättaren och konstnären Ryoji Ikedas otroliga installation "Supersymmetry" på den helt mörklagda översta våningen i  ett av Sohos gamla p-hus. Han har varit artist in residence vid det partikelfysiska laboratoriet CERN i Geneve. Det är omöjligt att beskriva vad vi upplevde. Med en kombination av ljud, ljus, rader av datorskärmar och svärmar av rullande mikrosmå kulor framkallade han livets rytm och innersta flimrande kalla ljus. Det var en högteknologisk illussion, lika träffande som Turangalilasymfonin. Men nu är det inte fabriker som dånar, det är fakta som tickar fram, diagramstaplar som passerar och stora massor av liv, som bisvärmar eller stora tratssvärmar, som rör sig rytmiskt. Det var lika berörande magiskt som Turangalilasymfonin. mellan dem ligger nästan sjuttio år och ett språng från den industriella till den digital staden — och ett lika mäktigt språng i hur vi uppfattar, tolkar och möjligen föreställer oss själen eller existensens innersta.

Jag läste programmet för London Symphony Orchestra. Jag blev evundsjuk. Hur torftigt framstår då inte Konserthusets i Stockholm. De har naturligtvis helt andra resurser att betala stora solister. Men det var något annat som slog mig: ambitionen, kreativiteten och viljan. Programmet har mening. Har en poäng. Är inte bara "trevligt". Nästa år ska t ex Salonen dirigera Stravinskij i jag tror åtta konserter. Varje kväll med ett eget tema. Som att han undersöker Stravinskijs byggklossar och beståndsdelar, en resa för både honom och publiken. Inte underligt att publiken verkar vara yngre. I Stockholm är ju konsertsalarna som 78-åringarnas egna fritis.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)