Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
september (14 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Kulturminister?

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 14:47   1 kommentar

På radion spekuleras det om vem som ska bli ny kulturminister. En massa kända namn paraderar förbi. Jag anser att valet är självklart: David Karlsson. Han var sekreterare i den senaste stora kulturutredningen men hoppade av med buller och bång. Sedan skrev han i stället en egen utredning En utredning. Pengar, kosnt och politik som naturligtvis var mycket bättre än den statliga. Han har varit med att bygga upp verksamheten runt Nätverkstan i Göteborg och är välkänd i hela "Kultursverige", men kanske inte utanför. Han skulle bli ett bra statsråd. Men Stefan Löfven läser väl inte min blogg ...

Knausgård + Handke

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-21 21:24

Att försvara, och uppskatta, Peter Handkes författarskap är inte svårt. Jag har kämpat mig igenom många av hans romaner och vill inte ha det ogjort. När han nu fick Ibsenpriset i Norge handlar kritiken därför om hans politiska omdöme och synsätt på mark, etnicitet och tillhörighet. Att Karl-Ove Knausgård verkar försvara Handkes orubbliga ställningstagande för Serbien och Milosevic både under och efter krigen i Jugoslavien, eftersom K verkar gilla "politiskt inkorrekta" röster, är kontroversiellt. Men i kvällens Babel ställdes inga sådana frågor. I stället fick vi höra honom spela trummor och berätta att han skriver ny roman.

Läs i stället en lång, som vanligt välskriven, och klart läsvärd essä av Knausgård i norska Samtiden från i våras (finns på Eurozine). Han skriver mest om sitt skrivande och hur viktig hans förläggare är för honom (intressant för alla oss som helt förfördes av Min kamp). Men på slutet börjar han utveckla, eller åtminstone beröra, sin romantiska konservatism (ja, så uppfattar jag ivf honom). Jag ska inte referera, läs själva, det är essän verkligen värd. Hans försvar av Handke får sin förklaring — om man inte redan förstått. De är inte så långt från varandra.

I sin bok om primitivismen Blod i salongerna lyfter Ingela Lind f.ö. fram Knausgård som exempel på samtida primitivist. Och i sin essä i Samtiden ägnar han, som av en händelse, en del utrymme åt DH Lawrence. 

Slutanmärkningar

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-18 17:56   7 kommentarer

Här några avslutande strödda tankar om valresultatet.

1. SD:s framgång skapar välgrundad rädsla hos många svenskar. Den aggressiva rasismen kommer antagligen öka: våldet, hoten och hatkommentarerna. Även det som riktas mot personer i kategorin hbtq — och naturligtvis mot kvinnor i offentligheten. Sverige är från och med den här veckan ett otryggare land.

2. SD:s framtid i svensk politik avgörs av vilken partiledare moderaterna väljer. Ska hen välja den väg många borgerliga partier gjort i Europa: samarbete. Eller kommer hen fullfölja Reinfeldts linje? Man kan också tänka sig den "franska vägen", dvs fortsatt isolering av SD samtidigt som man tar över delar av deras politik.

3.  Efter V:s platta fall är risken mardrömsstor att frågan om vinster i välfärden tvärdör. En majoritet av befolkningen vill ha vinstförbud, men den ansågs uppenbarligen inte tillräckligt viktig för att rösta på V. Deras satsning på en enfrågekampanj misslyckades. Risken är att de därmed dödade själva sakfrågan. Träffade två gamla vänner i tisdags för att prata valet. En av dem var besviken på V. Han menade att vinster i välfärden är viktigt men, lite tillspetsat, en medelklassens fråga. V glömde sina klassiska frågor, mer motiverade än någonsin: ojämlikheten, otryggheten, pensionsbluffen. Han har en poäng. V borde valt en hårdare vänsterpopulistisk linje, ungefär den som Socialistiska partiet kör i Nederländerna.

4. Jag tror Stefan Löfven blir mycket bättre som statsminister än han var som oppositionsledare.

5. Jag hoppas att en rödgrön regering inte tillsätter någon integrationsminister. Men att de i stället skapar ett helt nytt departement med ansvar för antidiskriminering, rättighetsfrågor och jämställdhetspolitik. Gärna också med uppdraget att "mainstreama" jämlikhetsmål genom alla politikområden (ja, så illa tror jag det är ställt att SAP i den frågan måste börja om).Jag föreslår helt enkelt ett departement som gör politik av det svåra, men viktiga ordet, intersektionalitet — f.ö. Fi:s själva idégrund.

6. Nu röstar Skottland om självständighet. Vad ska man tycka om det? Ingen aning. Men jag förstår hur de tänker. De är ju helt alienerade från dne politik som dominerat UK i 35 år — och de kan aldrig förändra den. I väntan på resultatet föreslår jag att ni lyssnar på King Creosotes nya cd From Scotland With Love. Jag är inte så förtjust i brittisk folksång, men här kommer de som pärlor: melankoliska, bitterljuva och fyllda av saknad. Ett litet underverk. Helt oväntat får de mig att minnas Echo & the Bunnymen, som ju var mer folkmusikpåverkade än jag fattade på den tiden. Eller är det där lätta dansande trumspelet och de vackra stråkarren hos King Creosote som får mig att tänka på Echo? Lyssna.

Gränsbrytare

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-17 20:56

Jag hade tänkt skriva en tredje avslutande kommentar om valresultatet, men jag orkar inte. Jag har jobbat hela dagen och blir väldigt trött av den (förhoppningsvis tillfälliga) synskada jag kommer ha hela hösten.

Men länkar ändå till min recension i dagens DN av Erik de la Regueras bok Gränsbrytarna, om global migration som är en bok ALLA borde läsa, i synnerhet efter att SD frått 13 procent. Läs den här.

Integration?

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-16 13:28   2 kommentarer

Ett populärt svar på hur SD:s framgångar ska bemötas är mer debatt om integrationspolitik. I dag skriver till exempel Amanda Björkman så på DN:s ledarsida. Jag håller inte med.

I stället anser jag det viktigaste av allt är att försöka laga den misstro, det förakt, mot politiker, myndigheter, media och hela samhällsetablissemanget som varit viktig orsak att rösta på SD. Situationen är allvarlig. Vad jag menar mer precist skrev jag om i går på bloggen. Läs där. Sverige behöver  lagas. Det är en generell integrationspolitik för alla.

Integrationspolitiken behöver omdefinieras helt för att vara meningsfull. Dagens integrationstugg är mest terapi för bekymrade liberaler och socialdemokrater.

Nödvändigt är till exempel att försöka slipa bort den strukturella rasdiskriminering som vi vet påverkar både arbetsmarknaden och arbetslivet. Vi behöver inte ta reda på om den finns. Det vet vi. Men hur den bäst motverkas. Det är en meningsfull integrationspolitik.

Det behövs en ordentlig översyn av medborgarskapet i svensk lag. Att ge papperslösa formaliserade vägar till medborgarskap är helt nödvändigt. Människor som vill tillhöra Sverige och jobbar dygnet runt måste få ett hopp, en öppning, om framtida rättssäkerhet. Tala om integrationsfråga!

Men medborgarskapet behöver också ses över på annat sätt. Jag vill anknyta till de principer som i det avseende var vägledande under 1970- och 80-talen, men sedan försvann. Medborgarskapet behöver bli öppnare för att fungera i en epok som präglas av migration. Låt t ex de barn som föds i Sverige erbjudas medborgarskap, oavsett föräldrarnas status,efter amerikansk modell. Och ge alla med permanent uppehållstillstånd rösträtt i Riksdagsvalen. Om man öppnar och vidgar medborgarskapet på det här viset kan jag tänka mig formaliserade krav på svenska språkkunskaper som motprestation, också det efter amerikansk modell.

Men när jag kommit så långt brukar de liberaler som efterlyser integrationspolitisk debatt börjat prata om nåt annat.

Missnöjets högervåg

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-15 15:49

Under året har många, mest borgerliga ledarskribenter, talat om en vänstervåg. Gårdagens valresultat avslöjar något helt annat: att även Sverige svepts med i den mäktiga nationalkonservativa våg som sveper fram genom Europa. Man är mot EU, mot globalisering, mot invandring, mot rörlighet och för alla möjliga gränsmurar. 2014 är möjligen den största högerlavinen sedan demokratins genombrott — och ändå blir det rödgrön regering, i varje fall så länge de borgerliga vägrar samarbeta med SD.

Det finns anledning att känna oro och även rädsla. De rasistiska hoten , hatet och våldet kommer öka i skuggan av SD:s framgångar.

Många undrar över orsaken till SD:s framgångar. Jag tror man måste ta väljarna på allvar. De har röstat på SD för att de ogillar invandring, invandrare och det mångkulturella Sverige de redan lever i. Inte för att de känner sig rädda eller små. De är myndiga. De får ta ansvar för sina val.

SVT:s vallokalundersökning visade att tillsammans med invandringsmotstånd drevs deras väljare av misstro mot politiker och myndigheter. Jag tror det handlar om det lite klyschiga uttrycket att Sverige gått sönder; sprickor som började uppträda på 1990-talet och rämnat under alliansens åtta år. 

De myndigheter som tidigare ansågs garantera trygghet som instanser för hjälp, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, har genom arbetslinjen (men även tidigare) förvandlats till myndigheter för kontroll, övervakning, förnedring och ren terror riktad mot bräckliga medborgare. De flesta av oss har vänner eller bekanta som råkat ut för det där. Det föder misstro och rädsla.

Samhällsdebattens och journalistikens totala fixering vid storstäderna, och Stockholm i synnerhet bidrar också till en välmotiverad misstro. SD:s framgångar är 08-hatets politik. Nyurbanismen är en förbannelse.

Åtta procents arbetslöshet är en katastrof. Men landet har haft en statsminister som förnekat att det ens är ett problem. 

Hela den ekonomisk-politiska modell som dominerat sedan 1980-talet har gått in i väggen. Det har blivit oerhört tydligt efter finanskraschen och under eurokrisen. Ingen har trovärdiga svar på massarbatslösheten (inte S heller). Ingen kan erbjuda möjliga vägar ut u r denna till synes ändlösa depression. Massarbetslöshet och osäkra anställningsförhållanden med sämre a-kassa anses av de flesta som ofrånkomliga. Rådlösheten breder ut sig. Hopplösheten griper omkring sig. Sverige och Europa upprepar 1930-talets stora misstag. Vem tror på en bättre framtid? Vem vågar lita på några politiker eller partier?

Och vilka svar har SD? Absolut inga alls. Deras trovärdighet är bara stor i en enda fråga: stoppa invandringen. Jag tror SD:s väljare misstror SD lika mycket som de misstror alla andra, men de framstår åtminstone som partiet mot etablissemanget. Cynismen är total.

Inte som jag tänkt

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-14 15:11

Jag har verkligen grubblat över hur jag ska rösta i dag. Det blev inte som jag först bestämt, och skrev om för någon dag sedan. På väg till vallokalen bestämde jag mig till sist för Fi. Det kanske blev en bortkastad röst, men det känns som jag gjorde helt rätt. Jag tror en stabil röd-grön regering är helt osannolik om inte Fi kommer in i Riksdagen.

Men i kommunal- och landstingsvalen röstade jag naturligtvis på S, precis som jag brukar göra.

Nu ska jag lägga mig på sängen och läsa Ingela Linds bok Blod i salongerna — om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. Det ska bli roligt. Jag har länge sett fram mot att göra det.

Knyt upp

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-13 15:30

Efter att ha sett slutdebatten i teve har jag bara kvar en väsentlig fråga. Varför har alla manliga partiledare slips? De ser så fåniga ut. Som om de levde kvar i 00-talet.

Mitt val på söndag

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-12 11:05

Jag ogillar hemlighetsmakeriet kring hur man röstar. Jag föredrar den amerikanska attityden där människor placerar valaffischer på de egna gräsmattorna. I synnerhet om man deltar i offentlig debatt tycker jag man kan berätta. De senaste valen har jag gjort det på min blogg.

Den här gången är jag mer osäker än någonsin. Och jag är missnöjd med mitt beslut. I kommunal- och landstingsvalen är det inga problem — i Huddinge respektive Stockholms län. Där röstar jag som vanligt på Socialdemokraterna. I de sammanhangen har jag inget förtroende alls för de andra rödgröna partierna.

I riksdagsvalet är det värre. Jag bestämde tidigt att låta vinster i välfärden vara avgörande. Det är en viktig fråga i både praktiska sammanhang och som större vägval för samhällsutvecklingen. Alltså borde Vänsterpartiet vara givet val. Men under valrörelsen har min skepsis till V växt. De gör frågan för enkel. De är för fyrkantiga. Och deras partiledare är inte överdrivet imponerande.

För mig är det vinsterna, och de stora företagen, i skolan som är viktigast av allt. De måste bort. Inom närsjukvården har jag egentligen inga problem med privata vårdföretag, så länge kontrollen är minutiös. Men i just skolfrågan har S helt fel när de säger att kvalitén är avgörande. Mp bara svamlar, trots tydligt kongressbeslut. Skolan är annorlunda än sjukvården. Där tillverkar man medborgare. Det tillhör statens (eller det allmännas) kärnuppdrag. Att låta storbolag, som Wallenbergsfären, ta över det ansvaret är principiellt oacceptabelt. Det spelar faktiskt ingen roll om Kunskapsskolan når bättre resultat än den kommunala skolan — den ska bort ändå. S oförmåga att ta ställning är en stor besvikelse (i synnerhet som jag känner både sympati och förtroende för Stefan Löfven).

Det enda parti som tydligt driver förbud mot vinster i skolan är Vänsterpartiet. De har fel i väldigt många andra viktiga frågor. Och de utmärks av en besserwissrande självgodhet som gör mig illamående. Men de får ändå min röst — utan glädje.

Jag kunde valt att rösta mer taktiskt. Jag vill ha maktskifte, jag vill inte att SD ska bli vågmästare och jag vill ha en regering med S och Mp. Om Fi legat närmare spärren skulle de fått min röst. Jag kan rösta på S eller Mp för att göra dem större. Men jag har valt bort taktikröstandet den här gången. Vinster i skolan blir avgörande för mitt val.

Stridsbergs östergrenare

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-11 11:55

I går kväll såg jag senaste Babel. Ville inte missa mötet mellan Sara Stridsberg och Klas Östergren. Jag trodde det fanns en tanke, men det verkade inte så. En av de mest oväntade inslagen i Stridsberg rakt igenom underbara Beckomberga är ju de små "östergrenarna". Jag tänker på detaljer där berättelsen fransar ut sig mot skymningslivet i Stockholm på 1980-talet. En del kvällar glider läkarens silverfärgade Mercedes fram till mentalsjukhusets entré. Jimmy, och ibland intagna kvinnor, kliver in, öppnar en champagne och försvinner ut i borgerlighetens hemliga nattliv med möjliga övergrepp och kanske mord. Eller den hemlighetsfulla butiken på Drottninggatan med uppstoppade fåglar och annat Jackie besöker då och då. De är som små halvt tillslutna luckor in mot andra berättelser, typiska "östergrenare". Oväntade eftersom de båda författarna har så extremt olika temperament, även om båda i grunden är synnerligen mycket noir.

De flesta har uppfattat Beckomberga som en roman om psykisk sjukdom på ett mentalsjukhus. Det är uppenbart sant. Men jag fäster mig mer vid underrubriken: Ode till min familj. Jag läser den mer som en både lojalt kärleksfull och grymt destruktiv skildring av den lilla familjen — och skräcken för arvet genom generationerna.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)