Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Snart val i USA

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-31 18:02

Nästa amerikanska valrörelse närmar sig, inför mellanårsvalet till kongressen i november. Det ser mörkt ut för demokraterna. Med rätt stor sannolikhet kommer de förlora majoriteten även i Senaten.

Det politiska läget i USA är underligt paradoxalt. En liten men klar majoritet av amerikanerna stödjer nu demokraterna, det är svårt att se hur republikanerna ska kunna vinna nästa presidentval, men å andra sidan är det mörkt för demokraterna på alla andra fronter: delstatsguvernörerna, Representanthuset och Senaten.

Senaste numret av American Prospect är ett måste läsas för den som är intresserad av läget för demokraternas vänstersida. Harold Meyerson skriver t ex  om de grundförändringaran i samhället som talar för "liberals" — och det är många. Andelen registrerade demokrater som uppfattar sig som "liberals" har svängt till en majoritet, en rätt otrolig scenförändring. De latinos, som utvecklats till en av partiets verkliga väljarbaser, är klart radikalare än vita amerikaner. Samma sak med de unga väljarna som tagit ett lika klart steg till vänster jämfört med resten av USA — en undersökning från Pew avslöjade att 49 procent av dem har en positiv uppfattning om socialism, medan 46 procent hade en positiv uppfattning av kapitalismen. Och 26 av landets 30 största städer styrs nu av demokratiska, ofta rätt progressiva, borgmästare.

Siffrorna nekräftar den gamla idén om en "emerging democratic majority". Men Meyerson påpekar att de inte räcker. Partiet måste uppfinna en ekonomisk politik och fördelningsmodeller som kan reparera den kollapsande medelklassen för nytt välstånd. Och på den punkten är de lika handfallna som Europas (även Sveriges) Socialdemokrater. "Rebuilding that middle-class majority requires Democrats to embrace ideas and find a voice as new to them as the cadences of the New Deal were to the Democrats of 1933."

Meyerson nämner ett förslag som partiet diskuterar. Att sänka skatten för de företag som förbinder sig att höja lönerna så att de följer landets produktivitetsökning. Och på samma vis höja dem för de företag som vägrar. 

Jag har läst American Prospect nästan sedan starten för ungefär 20 år sedan. Den är oundgänglig, men alltid med ekonomiska problem. Nu verkar de akuta igen. Tidninges chefredaktör Kit Rachlis har lämnat jobbet och utgivningen kommer dras ner. Synd. Rachlis gjorde en lysande tidning och hittade nya medarbetare. Dessutom verkade han sympatisk. När jag var med och satte programmet för Arenagruppens studieresa till presidentvalet 2012 ställde han och redaktionen upp med valanalys på morgonen efter Obamas seger.

Det verkar med andra ord lite rörigt på tidningen just nu. Kanske är det därför senaste numret ännu inte finns upplagd på deras websida. Trist, för det finns mycket intressant i numret. Bl a om Hillary Clinton. Jag ska försöka återkomma om det.

Mina tio punkter

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-29 11:10   1 kommentar

Jag läser Lars Mikael Raattammaas Kommunismen. I går såg jag på Söderbokhandeln att Sara Stridsbergs nya roman fanns, jag köpte den direkt, och även Mara Lees. Tre böcker som garanterar en bra början på hösten.

På kvällen var det releasefest för antologin Rasismen i Sverige där jag medverkar med en nyskriven text. Tillsammans med andra skribenter sade jag några korta ord. Jag gjorde det som tio punkter för en antirasism, skrivna i all hast. De kommer här:

 

1. Skärp samhällskritiken. Rasismen kan bara övervinnas genom att avslöjas och kritiseras. Det är samhällets orättvisor som är det avgörande problemet — inte den motbjudande Jimmie Åkesson.

                2. Den strukturella rasdiskrimineringen måste fortsätta belysas, undersökas och kritiseras. Olika liberalers kritik mot strukturella analysredskap av orättvisor ska envist avvisas. Dom har fel. Den vita hudfärgens pirvilegiesystem är en realitet. Alla är indragna i rasdiskrimineringens strukturer, ingen står utanför, alla bär ett ansvar. Det är inte så mycket annorlunda än de patriarkala strukturerna och klassamhällets. Innebär det att alla är rasister? Inte alls. Långt därifrån. Sanningen är den motsatta och det är vår styrka.

                3.  Fortsätt identifiera rasistiska stereotyper. Små mjuka tecknade figurer hänger samman med gamla maktordningar. Att granska Tintin, godispåsar eller Shakespeares karaktärer är inte "fel" frågor — som vi ibland får höra. Glöm aldrig Edward Said.

                4. Läs historia. Rasismen är inte medfött mänsklig. Rasfilosofin uppfanns under 1700-talet med kolonialismen, upplysningen och vetenskapsrevolutionen. Som vit bär jag ofrivilligt på en historia av dominans och övergrepp. Historien ligger i och utanpå våra kroppar. Men att rasismen framkallades med berättelsernas hjälp innebär att den också kan avskaffas.

                5. Varje gräns måste först motiveras, innan den kan accepteras.

                6. Insistera på att de människosmugglare som gör sitt jobb med respekt för människors liv — och dom smugglarna finns — är värda uppskattning. Dom är många plågade människors sista livlina.

                7. Argumentera för att de geografiska zonerna för fri rörlighet ska försvaras och utvidgas. De senaste uppgifterna om döden i Medelhavet är chockerande. I helgen druknade minst 300 migranter. Sedan i juni har 1600 avlidit. Allt enligt FN:s flyktingorgan. För många européer verkar det vara ett acceptabelt pris för en föreställning om bevarad välfärd och trygghet. Det är en föreställning som måste motbevisas.

                8. Försvara identitetspolitiken från ensidig kritik — men gör den mångsidiga till din egen. Ökad frihet och rättvisa kommer inte utan kollektiv handling från ett "vi". Alla emancipatoriska rörelser har någon gång tillgripit identitetspolitik. Arbetarrörelsen, feminismen, hbtq-rörelserna. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen. De antikoloniala befrielserörelsernas. Men alla har också, för länge sedan, insett att kollektiva identiteter både låser in och stänger ute människor, kan tysta dom, kan våldföra sig på dom. Dilemmat är antirasismens, och egentligen alla befriande politiska projekts, ofrånkomliga öde. Vi kan inte fly från det. Bara bråka med det.

                9. En antirasist behöver lära sig att avsky nationalismen och konservatismen. Men det räcker inte längre att säga nej. Det är dags att utveckla en kosmopolitik för gränslös rättvisa och gränsupplösande rättigheter. Mänskliga rättigheter går alltid för medborgerliga rättigheter.

                10. Genom att ta ställning förvandlas man från att vara människa till att bli mänsklig.

Döden i Medelhavet

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-27 15:01

Jag såg just ny siffror från FN:s flyktingorgan om migrantdöden i Medelhavet. I helgen druknade minst 300 migranter vid olika olyckor. Den italienska flottan räddade livet på 4000. Om jag förstår uppgifterna rätt har därmed 1600 drunknat sedan i juni. En chockerande siffra. Under hela förra året var det "bara" drygt 600 offer.

102 000 migranter har lyckats korsa havet till Italien i år. Också en oerhörd siffra. Det är redan tre gånger fler än under hela förra året. Nu kommer syrier (eftersom flyktinglägren i Libanon och Turkiet nu är knökfulla), yazidier och kristna från Syrien, palestinier från Gaza och gissningsvis en hel del libyer som flyr de knappt rapporterade striderna i Tripoli (där Förenade Arabemiraten nu, med egyptisk hjälp, bombat islamsiternas ställningar). Det understryker att flyktingkatastrofen i Europas närområde är enorm.

Nazisterna till sopen och Skånepolisen till urblåsningen

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-24 11:08

Polisvåldet i Malmö förstärker min uppfattning att Skånepolisen är ett nationellt integrationsproblem. Den är inte en integrerad del av Sverige. Jag hoppas att en rödgrön regering tillsätter en granskningskommission med uppdrag att granska strukturell rasism i Skånepolisen, identifiera problemen och föreslå hur man kan blåsa rent. Ungefär som Blairs regering gjorde i slutet av 1990-talet för att rensa upp i utredningshaveriet efter mordet på Stephen Lawrence i södra London. Det blev en vändpunkt för Londonpolisen. (Det kommer inte hända, men jag har skrivit det här förut och kommer fortsätta. Skånepolisen är ett nationellt problem).

Det  är också dags att skaffa en kritisk inställning till nazisters mötesfrihet. När Karlskrona hade problem med unga nazister för 15-20 år sedan så följde polisen principen om mötesfrihet, men gav inte tillstånd på de stora torgen, utan på avlägsna platser där inga människor rörde sig, typ sopstationen. Det är åtminstone så jag minns det. Varför kan inte polisen i Malmö, Göteborg, Jönköping och andra städer göra samma sak? Låt dem hålla sina antidemokratiska hatmöten, men vid någon motorvägsinfart, på någon nedlagd kaj eller ödsligt industriområde.

Det är nazisterna som hotar allmän ordning — inte alla vi andra. Jag hoppas att lokala politiker, från alla partier, protesterar mot polisens tillståndsgivning — precis somman gjorde i Jönköping 1 maj där partierna överklagade tillståndet. In med grus i polisens maskineri, tills de ändrar hållning!

Varning för självmål

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-21 20:57   1 kommentar

Risken är läskigt påtaglig att Moderaterna kan vända valresultatet den här veckan. Jag tänker på Reinfeldts sommartal. I SVT:s utfrågning i kväll lät han för första gången på åtta år som en regeringschef när han talade om ansvaret att ta emot flyktingar från Mellanöstern.

Reaktionen från rödgröna opinionsbildare och politiker när de misstrott, beskyllt honom för cynisk valtaktik och att han köpt SD:s världsbild har gett honom precis den hjälp han behövde. Vilket självmål. Vilket misstag. Nu är det plötsligt M som ställer valrörelsens dagordning. 

Tänk om man i stället sagt: bra tal Reinfeldt, vi håller med, situationen är allvarlig, vi är också beredda att ta ansvar. Och sedan poängterat: men vi har en annan åsikt hur man gör det; fler flyktingar kräver nämligen nya satsningar och investeringar för att få ner arbetslösheten, förbättra skolan och säkra människors sociala trygghet. Det kräver den politiska vilja du saknar. Då hade de kunnat behålla koncentrationen på de viktiga vinnande frågorna, just de Reinfeldt vill undvika.

En rödgrön valseger känns plötsligt inte längre lika säker.

Alltid Almond

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-20 16:50

Ten Plagues är Marc Almonds tredje skiva på ett år. Alla tre har helt olika karaktär. Ten Plagues kallas, lite pretto, för sångcykel. Men det stämmer. Det är ett slags mellanting mellan konsert och enkel scenföreställning med Almond, en pianist och inget annat. Musik av Conor Mitchell och libretto av Mark Ravenhill.

Det räcker inte att lyssna på Spotify. Man bör köpa cd:n med meföljande dvd från en av föreställningarna. Almond är sminkad som en skådespelare från stumfilmsepoken och agerar som en sådan, Scenografin är enkel, men funkar suveränt. Inte konstigt att föreställningen fick storslagna recensioner i brittisk press.

Sångerna är om den stora pesten i London 1665. Almonds karaktär är en av de som överlevde epidemin.Med andra ord samma pest som Daniel Defoe skildrade i sin berömda (men rätt tråkiga, jämfört med hans romaner) bok Pestens år. Men vem som helst kan också ana syftningar till aidskatastrofen på 1980- och 90-talen.

Almond är nog den enda jämnåriga musiker jag följt utan avbrott sedan mina år som rockkritiker på Schlager i början av 1980-talet. Han slutar aldrig att utvecklas och överraska. För någon månad sedan kom The Dancing Marquee som är sommarens bästa popgodis. Och strax före jul den märkliga The Tyburne Tree med sånger om det victorianska London — slum, mord, offentliga avrättningar — med väldigt säregen musik i anda av gammal engelsk progressive. Han överglänser alla. En samtida queer torchsinger.

Reinfeldt och flyktingarna

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-19 15:55

I dag ringde en journalist från norska Aftenposten och undrade om Reinfeldts sommartal. Hon undrade hur en konservativ statsminister i Sverige med så starka ord kunde försvara att landet tar emot fler flyktingar. I Norge är sådana ord otänkbara. Den norska regeringen vägrar öppna gränsen för 124 sjuka flyktingar från Syrien. En kollega fick ett liknande samtal från en nederländska journalist.

Men i Sverige har kommentariatet bekräftat Sverigedemokraternas tolkning av talet. Reinfeldt anses ha bekräftat SD:s världsbild: "massinvandringen" hotar välfärden. Svårt att förstå. Frågan är om det inte är kommentariatet mer än Reinfeldts tal som öppnar för SD i valrörelsen. Jag skriver om det i dagens Expressen.

Ansvaret är vårt

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-17 13:18   1 kommentar

I går var det premiär på Ansvaret är vårt/Tingsten på Stadsteatern. Det blev precis så bra som jag hela tiden vetat — och det lät på publiken som att det var lätt succé. Robert Fux är helt lysande som Tingsten, ensam på scen i nästan två timmar. Carolina Frändes regi och idéer kring uppsättningen fungerade perfekt, allt klickade samman. Och naturligtvis är Joakim Stens text suveränt lyckad. En höstmorgon 1958 glider liksom över i vår tid. Tingstens ord och tonfall hämtas upp och får liv. Mitt bidrag är att ha skrivit Tingstenboken som Sten utgått från. Sista meningen i boken är "Han är tillbaka". I går kväll kändes det verkligen så. De avslutande minuterna ekar ut över Sverige och Europa hösten 2014.

Jag har blivit enormt glad av att äldre personer, som arbetade med Tingsten eller kände honom, säger att jag lyckats fånga hela den komplicerade och sönderslitna mannen. En av dem, Olof Ruin, så premiären i går.

Men det känns ännu större när en yngre trio — Frände, Sten och Fux — upptäcker hur Tingsten talar in i vår tid, är angelägen. är viktig och sedan gör en sådan här föreställning. Då känns det som att jag faktiskt uträttat något. Recensionerna kan inte bli annat än lysande, som Expressens i dag.

Nästa vecka kommer antologin Rasismen i Sverige med Devrim Mavi och Lawen Mohtadi som redaktörer. Jag har bidragit med en nyskriven text om varför Sverige, trots fyra år med SD i Riksdagen, inte blev ett Danmark. I dag publicerar SvD kultur en ordentligt nerkortad version av boktexten. Läs artikeln här.

Drömmen om internet

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-13 14:26

I dag har Expressen kultur en artikel jag skrivit om belgaren Paul Otlet som för hundra år sedan skapade ett slags snigelpostbaserat Google och sedan ritade upp den tekniska grunden för Internet. Han har varit glömd i decennier. Men nu börjar han upptäckas igen. En rätt fascinerande historia. Dagens nätsvärmare talar om "hypertext". Han om "hyperdokumentation".

Det postkoloniala Öst

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-08-13 12:14

Jag har slutat prenumerera på SvD. Nyhetssidorna blev så lidande av de senaste nerskärningarna att jag gav upp. Man kan inte betala 4000 kr om året bara för bra kultursidor. Och jag märker hur tidningens närvaro glider bort när jag inte får den på papper. Jag glömmer kolla svd.se.

Men jag saknar verkligen Hynek Pallas texter och filmrecensioner. Och nu hittade jag en angelägen artikel han skrivit tidigare i veckan om hur även de gamla Sovjetrepublikerna och lydstaterna i östra Europa bör förstås som postkoloniala tillstånd. Jag tror han har en stor poäng. Han citerar Sofi Oksanen. Hon gör sedan ockupationen av Krim en viktig insats. Jag blir också mer och mer intresserad att återvända till de gamla dissidenternas böcker. I somras läste jag Czeszlaw Milosz klassiker Själar i fångenskap. Det finns en erfarenhet i de länderna som är underskattat. Läs Pallas artikel. 

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)